Saturday, 27 February 2010 02:30
Bio Norden fylls. Från högtalarna hörs havsvågor. Sofia Jannok stegar ut på scenen. Hon börjar jojka till bruset. Röda skinnhandskar. En svart skinnjacka på en vacker svart kolt. Underkjol så att koltkjolen lyfts jämnt utåt. Men! Trolltrumman i handen passar inte riktigt. Det känns som ett alltför billigt knep i det här sammanhanget.
På Bio Nordens hemsida har jag läst om den här konserten: ”Sofia Jannok möter hemmapubliken i Sápmi igen.” När jag läser ordet hemmapublik så kommer också ett annat ord upp i huvudet: bortapublik. Mina tankar rör sig efter den dualismens horisonter och jag frågar mig: Är det där i södern hon har lärt sig att sjunga så bra? Är det där hon har lärt sig att prata så fantastiskt? Är det där hon har lärt sig att klä sig så där?
Jag vet förstås inte var hon har lärt sig allt hon kan. Men jag tycker mig höra att hon har utvecklats de senaste åren. Jag har aldrig märkt att hon varit så otroligt skicklig på att prata. Mellan sångerna får hon publiken att skratta med sina underhållande berättelser. Hon har blivit Sápmis nr 1 stand-up-komiker. Hon är en så god människa, så rätt, så trevlig, så kvick.
När hon så går ut i kulisserna och sen kommer in i en kort klänning som lämnar ryggen helt naken så blir jag lite chockad där jag sitter på första raden. Jag nästan rodnar. Först en stilig samekvinna, och så plötsligt en tonårig tjej à la Charlotte Perrelli. Men huvudet är detsamma – samma ögon och hår, samma smarta kommenterer och träffande beskrivningar.
Bästa sången är något så oväntat som en jojk till gud fader: Almmi áhčči. Hennes musiker – bas, piano, trummor – imponerade inte så särskilt mycket. Alla var duktiga, men den här kvällen tycktes de vara lite trötta på sin musik.
For the record måste jag också tillägga att Sofia pratade mer svenska än samiska. Om det var just till följd av det som hon kommunicerade så bra med publiken låter jag vara osagt. Men mitt språkpolitiska öra blev förstås lite besviket.
Text: VILLE SÖDERBAUM
