Med ett fett ironiskt grattis från Högsta förvaltningsdomstolen inleddes kalvmärkningarna i våra fjälltrakter. Ett fett ironiskt varsågod till alla som fiskar i markerna en bit ner: Passa på medan vattnet ännu är relativt rent, för om några år kan det vara för sent. Dagen innan Samefolket ska gå i tryck grinar domen i Gállokmålet oss i ansiktet. Regeringen gjorde inget fel. Tuta och kör Beowulf Mining med era gruvplaner i Gállok.
JAG KAN inte påstå att beskedet chockade mig. Jurister och advokater har sitt språk, sin retorik. De är skickliga på att skapa opinion och vara övertygande. Men någonstans uppfattade jag rättsprocessen i Gállokärendet som ett halmstrå. Det kunde ha funkat, men med de motvindar som blåser nu, med en regering som påstår att vi behöver gruvor för att klara både klimatförändringarna och totalförsvaret, så kändes det som att ett positivt domslut vore att hoppas på för mycket. Även om det ska vara juridik och inte politik, så tja, people are people.
VÄRST VAR när det plingade till i telefonen. Den unga människa som står mig närmast laddar på andra sidan kölen för ett stort, glatt scenframträdande. Men nu hade beskedet om Gállokdomen nått fram. Hon skriver: Jag får panik.
MEN VEM bryr sig om att unga samer får panik mitt i sommaryran? Vem bryr sig om att Fastighetsverket bedriver sitt helt meningslösa skogsmissbruk under den mest intensiva häckningsperioden? Jag såg havsörnen sitta i en lämnad trädtopp och spana efter skadade fåglar och kraschade bon där skördaren gått fram. Vem bryr sig när industrin vädrar nya möjligheter till ekonomisk vinst under spygrön flagg? Det är fritt fram för skövling och fritt fall för natur- och kulturhänsyn.
EN PLATS att känna sig stärkt på är den urfolksgemenskap som Naisas forskningskonferens i Bådåddjo bjöd på. En några dagar lång bubbla där urfolksperspektiven var norm att vila i. I det här numret berättar vi om konferensen. Vi följde Stor-Stinas kvarlevor genom Máláge och vi såg det samiska damlaget segra i Conifa. Många starka känslor i så vitt skilda upplevelser.
I ETT LÅNGT reportage visar vi också på något som blivit vanligare: När Polisen beslagtar jaktvapen vid misstanke om brott, så kan det ta åratal för ägaren att återfå vapnen. Peter Larsson i Maskaure sameby är frikänd av tingsrätten, men vapnen får han inte tillbaka, trots att flera år har gått. Läs och se hur fel Sveriges lagar riskerar att än en gång slå.
MYCKET LÄSVÄRT är också porträttet om Lars Heaika Blind. Han har seglat på några av de sju haven, illustrerat läromedel och inte minst jojkat så tiden runtom stannar. Och för egen del önskade han att den hade stannat redan på 1500-talet, långt innan svensk makt och religion på samisk mark.
MED ÅRETS fjärde nummer av Samefolket önskar vi er alla en fortsatt fin sommar!
