Den 9 augusti 1915 tar arkeologen Gustaf Hallström lycklig det första spadtaget i den samiska offerplatsen vid sjön Unna Sájvva, 75 kilometer norr om Boden. Offerplatsen töms på 600 föremål och 156 kilo ben och horn.
Kerstin Andersson från Lillsaivis har känt till offerplatsen sedan barnsben. I augusti gav hon ut en bok som bygger på Hallströms tidningsartiklar och korrespondens. Nu ställs också krav på repatriering.
TEXT TOR L. TUORDA FOTO PRIVAT
När Gustaf Hallström, tillsammans med sina kumpaner jägmästaren Carl Rothman och skogssamen Paulus Granberg, efter tre dagar var klara vid Unna Sájvva hade de grävt upp smycken, pärlor, pilar och mynt, ben och horn. Efter att föremålen daterats visade det sig att offerplatsen varit i bruk sedan 500-talet. Gustaf Hallström transporterade alla fynd till Historiska museet i Stockholm där de fortfarande finns.
Kerstin Andersson, skogssame bördig från byn Lillsaivis vid Unna Sájvva men sedan 40 år utflyttad, har känt till offerplatsen sedan barnsben. Hon bestämde sig för att göra en bok om den och i augusti kom Unna Saiva – en skändad offerplats ut.
– Om man rodde där under midsommarnatten kunde man se sin tillkommande, sa min morfar istället för att sätta blommor under kudden, berättar hon.
De flesta av fynden hör samman med björnritualer och jakt. Benen och hornen kommer från björn, bäver, ren, älg och får. Några offer för att ge bättre fiskelycka saknas dock. Pärlor, mynt och smycken kan vara personliga offergåvor, som för att tacka för ett nyfött barn, hålla sig väl med avlidna familjemedlemmar eller mota bort sjukdomar.
Kerstin Andersson, som tillsammans med ett 30-tal andra samer kräver att föremålen ska repatrieras, säger att hennes engagemang väcktes efter att hon lyssnat på ett föredrag av chefen för Ájtte-museet Kjell-Åke Aronsson. Han berättade utförligt om Gustaf Hallbergs plundring. Sedan gick ett antal år, men förra året bestämde hon sig för att offergåvorna ska flyttas hem till Sápmi.
– Då drog jag igång och skrev mängder av brev, bland annat till kulturministern. Jag tänkte att om inte jag gör det här, vem ska då göra det? Sedan blev det en stor mediabelysning och jag fick bra stöd från kulturchefen i Gällivare. Nu har vi också ett starkt stöd från det samiska samhället. Jag drivs inte av något religiöst utan av ett rättvisepatos, säger Kerstin Andersson.
I BOKEN BESKRIVS hur Gustaf Hallström tidigare under sommaren 1915 varit på expedition ”till det heliga näset Vidjanjarka, där gudarnas boning stod och står”, som han skriver i en artikel i Svenska Dagbladet den 15 oktober 1915. Men Hallström blev besviken på de ringa fynd han hittade i Badjelánnda. Därför gick han till Porjus och tog tåget till Lakaträsk för vidare vandring till Unna Sájvva, som han hade fått tips om av Skiddi, en same av okänd identitet.
– Hallström måste ha varit en äventyrare som först nio år efter utgrävningen började dokumentera sina fynd. Han tyckte nog det var roligt med expeditioner och var inte lat, men verkar ha varit ointresserad av pappersarbete. Han skämdes inte heller, som statligt finansierad tjänsteman på stöldturneer i Sábme. Jag tolkar det som att han drevs av äventyrslusta och spänning. För annars hade han gjort benanalyser och undersökt var mynten kom ifrån, men det gjorde han inte, säger Kerstin Andersson.
DET VAR FÖRST 1956 som doktoranden Inga Serning gick igenom alla föremål från Unna Sájvva till sin avhandling. Serning jämförde offergåvor från elva samiska offerplatser från Norge, Finland och Ryssland för att kunna utröna var de kunde ha tillverkats och hur de hamnat i Unna Sájvva. I boken visas och beskrivs några av föremålen. Men det är inte endast citat och offerfynd som boken Unna Saiva, en skändad offerplats bygger på. Bland mycket annat ansvarar Olle Kejonen från Uppsala universitet för ett kapitel, där en berättelse upptecknad på lulesamiska av komministern Otto Lindgren efter Greta Andersson Hatta i byn Storsaivis återges. Pedagogiskt beskriver Olle Kejonen några språkliga skillnader i lulesamiska dialekter och hur den lulesamiska stavningen förändrats från 1912 fram till idag. Texterna presenteras var för sig i tre block med den gamla stavningen, med den nya ortografin och på svenska.
KERSTIN ANDERSSON skildrar också andra heliga platser i området och skriver om samisk andlighet. Museipedagogen och historikern Mattias Johansson beskriver hur den samiska trumman brukades förr i tiden och i bokens senare del finns bland annat information om vilka internationella etiska regler som gäller för repatriering, om FN:s urfolksdeklaration, och om hur olika politiska partier och institutioner ställer sig till återbördande av samiska föremål och kvarlevor. Exempel visar också hur Finland och Norge agerar i denna fråga.
– Man har kommit mycket längre i Norge och Finland. Sverige är sämst i klassen, konstaterar Kerstin Andersson.
Även SSR, Same Ätnam och Silbonah Sámesijdda har ställt sig bakom kraven på repatriering av de plundrade föremålen.
Kan boken komma att göra någon skillnad i frågan?
– Absolut. Den kommer den att bidra till att föremålen från Unna Sájvva repatrieras. Det är jag övertygad om. Det kommer att börja med Unna Sájvva och sedan följer en strid ström av andra heliga föremål att repatrieras till Sápmi.
En fundering är hur du resonerade kring stavningen av bokens titel. Varför blev det Unna Saiva och inte Unna Sájvva?
– Vi har alltid sagt så och stavat det så hemma i byn. Det kändes självklart, men jag borde nog ha övervägt att ha använt den lulesamiska stavningen. En slarvig slump, säger Kerstin Andersson.
