Fjärilshjärta: om identitet och språklängtan

Karaktären Vilda har funnits länge i Moa Backe Åstots huvud och dator. Faktiskt innan debutboken Himlabrand kom ut. Scen har lagts till scen. Författaren ville veta mer och mer om sin Vilda – och skrev mer. Det hela resulterade i romanen Fjärilshjärta, som släpptes i slutet av april.

TEXT OCH FOTO ÅSA LINDSTRAND

Det började röra sig kring Moa Backe Åstot som författare när hon 2018 fick pris för sin novell En liten röd droppe. Redan ett par år senare kom hennes första roman, Himlabrand. En bok om ung kärlek i samisk kontext och om att få vara sig själv. Boksläppet för Himlabrand ställdes in på grund av pandemin, men i slutet av april i år var det dags. Då släpptes Moa Backe Åstots andra roman Fjärilshjärta i Jokkmokk i form av ett samtal mellan författaren och Tjállegoahtes Lea Simma. Ett tema som kommer igen är just att få vara sig själv, även om det den här gången handlar om att vara same. För även om Vilda med självklarhet alltid sett sig själv som same, så upplever hon att det ifrågasätts av andra som ställer frågor: Talar du samiska? Har du renar? Så Vilda bestämmer sig för att ta tag i saken och för att morfar, den enda i familjen som talar samiska, ska lära henne språket. 

– Men just som hon är redo slits det ifrån henne. Det som händer är att morfar går bort och att Vilda tvingas hitta fram till det samiska språket på egen hand, avslöjar Moa Backe Åstot. 

BOKENS ÁDDJÁ är en person som varit viktigt för många, berättar Moa Backe, till exempel inom renskötseln, och Vilda reagerar på hur mycket kunskap han har förmedlat till andra. Hon börjar fundera på varför inte hon har gått sameskola och överhuvudtaget varför allt blev som det blev. Och hur ska hon, utan áddjá, nu ta igen detta? 

– På begravningen får hon upp ögonen för en kille, som kanske kan vara lösningen. Men det kommer att visa sig att det egentligen är så att hon behöver titta inåt, i sig själv och sin familj, säger Moa Backe Åstot. 

Vilda föddes i författarens huvud 2019, då scen började läggas till scen med Vilda i centrum. Moa Backe Åstot säger att hon först inte riktigt förstod vad Vildas problem var och hur intrigen såg ut.

– Så jag grävde fram berättelsen ur de scener jag hade skrivit. Min process är nog sådan att jag behöver få uppleva berättelsen själv, säger hon. 

FJÄRILSHJÄRTA ÄR, liksom Himlabrand, en bok med många starka känslor. Den tidigare generationens skam över att vara samer har hos Vilda omvandlats till en skam över att inte tala samiska. Detta, tillsammans med allt som känns pinsamt i allmänhet när man är ung, komplicerar Vildas tillvaro. 

– Skammen gör ju inget gott om den inte stoppar en från att skada andra. Att skämmas för att man inte talar samiska leder ingenstans. Därför vill jag också förmedla inspiration och hopp, säger Moa Backe Åstot. 

Och när Moa Backe Åstot nu har har fått Samerådets arbetsstipendium har hon  ett mål i sikte.

– Jag hoppas skriva en bok på samiska. Jag vet inte riktigt vad det blir än, men det finns ett frö.

Bild av Åsa Lindstrand

Åsa Lindstrand

Chefredaktör