Tuesday, 05 July 2011 20:19
De kunde se varandras brolampor lysa. Katarina Rimpi i Oalloluokta och Mandy Senger i Renhagen. För några år sedan möttes de, och började göra musik tillsammans. I slutet av maj släppte de sitt debutalbum på Ájtte i Jokkmokk.
Text och foto: TOR LUNDBERG
Jarŋŋa betyder den vidaste delen av en sjö. Stora Lulevatten skiljde sångaren Katarina och låtskrivaren och musikern Mandy åt. Mellan dem fanns också gränsen mellan Jokkmokk och Gällivare kommuner, gränsen mellan Sirges och Unna Tjerusj samebyar, och ursprunget i Sápmi respektive Tyskland. Men skapandet är gränsöverskridande, och när de båda funnit varandra föddes Jarŋŋa. Med jojken och naturen som främsta inspirationskällor började de göra musik ihop.
– Katarina ville sjunga och jag ville skriva, så det blev ett givande samarbete, säger Mandy.
Alla låtar på den nya CD:n är skrivna och framförs på lulesamiska, vilket är unikt. Den språkliga aspekten är en viktig drivkraft hos de båda musikskaparna, som också vill inspirera och vara förebilder för yngre samer att sjunga på sitt modersmål. De har också en egen önskan att i en framtid kunna tala språket utan problem.
– Det är ett mjukt och vackert språk att sjunga på. Jag talar det inte till vardags, men nu sjunger jag i alla fall på mitt eget språk, säger Katarina.
Mandy menar att skivan till stor del handlar om kärlek. Inte bara till människor utan till naturen. Som till exempel låtarna Äno Jiedna och Julevädno.
– Älven har inte förlorat sin kraft fastän den är utbyggd och de tidigare brusande fallen är stilla. Det ser man på kraften den ger med all elektrisk utrustning. Den har hjälpt till att bygga upp Sverige de senaste hundra åren, säger Katarina.
Bandet använder akustiska instrument och har ett solitt fundament med ståbas och trumset. Mandys pianokomp och en säker kompgitarr sätter ramarna. Toni Geiling, som är skivans medproducent, spelar fogsvans och violin och far stundtals iväg på tonsäkra, lekfulla utsvävningar. Det handlar om professionella musiker, och att bandet inte alls repeterat innan de träffas till skivsläppet på Ájtte märks föga. Arrangemanget passar bra för Katarinas behagliga sång och jojk. Brita Stina Sjaggos stämma ger musiken en extra krydda.
Skivan har producerats i Tyskland och Jokkmokk. Utöver Katarina och Mandy är 13 musiker inblandade. Bland annat flöjtisten från filmmusik till Sagan om Ringen, irländaren Alan Dooherty.
– Det krävs att man är en duktig organisatör för att klara av det här, konstaterar Mandy.
Processen har dock haft sina störningar, mest av teknisk art, och ekonomiskt har det varit rätt så kärvt. Visst stöd har de visserligen fått från både Jokkmokks och Gällivares kommuner, men det mesta av den dryga halv miljon debutskivan kostat har de stått för själva. Och som en extra fjäder i hatten har Jarŋŋa blivit nominerade till en stor europeisk folkmusiktävling i Tyskland i slutet av oktober.
– Det här är en milstolpe. Musik är ett språk som inte har några gränser. Vi vill nå ut i världen med denna skiva och berätta om vår plats i Sápmi, säger Katarina.
Britt-Inger Tuorda satt i publiken och hon var minst sagt nöjd.
– Ända sedan tonåren har jag längtat efter det här, att få se lulesamer på en scen.
Bildtext:
När Katarina Rimpi och Mandy Senger, med bandet Jarŋŋa, släppte sin CD på Ájtte framförde de låtar kompade av musiker från Finland, Tyskland och Sverige.
