Det här är ett innehållsrikt nummer. Det är alla nummer av Samefolket. För fasen, hundra år av rikt innehåll. Man borde vara nöjd. Just den här gången återger vi ett litet urval av allt som hände under Ubmejen biejvieh, Samiska veckan i Umeå. Vi berättar om den umesamiska språkrörelsen. Vi möter Ola Stinnerbom som dansat i 40 år. Och Börje Allas som bokdebuterar. Vi återger några av de ärenden som diskuterades när Sametinget möttes till plenum i Orrestaare, Örnsköldsvik.
Och ändå: Jag vill mer!
DEN OECD-RAPPORT som lanserades i slutet av mars, till exempel. Den är viktig. Den innehåller kritik mot Sveriges sätt att hantera urfolksfrågan, men ger också konkreta förslag till exempel på hur förutsättningarna för samiskt näringsliv kan förbättras. Sverige brukar rycka på axlarna upp till öronhöjd inför den kritik som FN återkommande levererar. Kan möjligen OECD vara en organisation som våra makthavare lyssnar på?
Andra händelser som virvlat runt under pressläggningen av detta nummer, och som vi varit tvungna att låta virvla vidare:
I årets första nummer berättade Samefolket om avmagringssjukan CWD. Nu har en drabbad och av sjukdomen svårt plågad 16-årig älg hittats i Árjepluovve. Hur allvarligt är det här?
Och plötsligt börjar ett videoklipp där två politiskt engagerade samer, Ronny Svarto och Niklas Sarri, för ett samtal med en av SD-topparna, Björn Söder, spridas på sociala media. Hur gick det där till? Hur tänkte de?
Och hur skötte sig Försvaret under den gigantiska övningen i Norrbotten? Renskötare vittnar om att helt andra områden än de i förväg överenskomna har använts för övningen, och att situationen har blivit fruktansvärt stressig.
DET FINNS SÅ mycket som vi borde ha skrivit om som har dykt upp under produktionens gång, men som vi helt enkelt inte har mäktat med att bevaka. Tiden och utrymmet räcker inte till. På Ájtte museum finns en apparat där man ska fånga myggor. Varje gång det surrar till tänds en av massor med lampor, och man ska försöka slå till just den lampan, alltså fånga myggan. Den kan var högt eller lågt, framför eller bakom dig. Man hinner inte ta dem alla. Ungefär så känner jag mig som journalist, när en massa viktiga saker inte blir berättade i Samefolket. Vi klarar inte att berätta allt vi borde för det samiska folket. Vi hinner inte ta dem alla.
Men, nu är det ju så här: Samtiden försöker ideligen lära oss att fokusera på det som är bra, och lägga det som är dåligt och frustrerande åt sidan. Så därför: Varmt välkomna att ta del av ännu ett läsvärt nummer av Samefolket, utgivet i detta tidningens hundrade år. Det där andra, det vi inte hinner fånga, får vi försöka blåsa bort ur ambitionen som ett dammkorn på datorskärmen. Och där hjälper oss ju bieggaålmåj ideligen, i denna tid av klimatkaotiska vårvinterstormar. Kvar finns ändå en likväl fullmatad Samefolket.
