Elsy Rankvist, 70, växte upp i en tvåspråkig miljö, men har lyckats hålla pitesamiskan levande genom livet. I sitt jobb inom vården har hon glatt äldre talare med språket och hon har bidragit till forskningen om pitesamiskan. 2019 blev den pitesamiska ortografin officiellt godkänd.
Det här är tredje delen i Samefolkets serie om språkliga förebilder. De som är oumbärliga för samiskans överlevnad. Texterna produceras i samarbete med Samiskt språkcentrum.
TEXT MARIA SÖDERBERG FOTO JOHAN FJELLSTRÖM
”Jag föddes den 2 april 1954 på sjukstugan i Arjeplog. Min mamma Sonja bodde i Västerfjäll och när det var dags för min ankomst åkte hon hästskjuts över Tjieggelvas till Stenudden. Härifrån åkte hon bil till Lövnäs där barnmorskan Tekla Davidsson väntade. Hon bodde och arbetade i Piteälvsomådet och hennes man var taxichaufför. Några dagar senare fick min mamma skjuts till Arjeplogs sjukstuga och en vecka senare föddes jag. Mitt fullständiga namn är Elsy Margareta Rankvist med mellannamn efter mormor. Två veckor efter födseln var mamma och jag tillbaka till Västerfjäll. På pitesamiska heter det Alesgiehtje, “västlig ände”.
VÄSTERFJÄLL var en livaktig plats när jag växte upp. Jag bodde tillsammans med min mor, mormor Margareta som kallades för Märgitáhkká, två morbröder och min mormors syster Lotta, Lottáhkká. På somrarna kom moster Signe och hennes man som annars bodde i Stockholm. De var alla min storfamilj. Jag hade ett bra och tryggt hem. Det fanns två andra familjer i Västerfjäll, Enarssons och Anderssons. Den äldre generationens barn kunde gå i skola i Västerfjäll, men min mor som var född 1922 – och yngst i en syskonskaran av åtta – fick gå skola i Racksund, en by väster om Arjeplog. Där lärde man ut allt på svenska.
MINA FÖRSTA ord på pitesamiska var kan aktan manajn, vilket betydde att jag ville följa med när min mamma skulle iväg och hälsa på någon. Men även om pitesamiska var en självklarhet var vi tvåspråkiga i Västerfjäll. Som barn tyckte jag det var helt naturligt. Ibland kom turister förbi. Kungsleden gick ju genom byn och det kunde vara roligt träffa dem som vandrade. När jag började skolan i Arjeplog var den svensk. Vi var ju inte renskötande samer – även om både Märgitáhkká, morfar och Lottáhkká ägde renmärke – varför jag inte fick gå i nomadskola. Västerfjäll hade varit en gammal lappvall med renar, men de hade dött undan. Min morfar hade haft renar. Men till svensk skola skulle jag. Under hela skoltiden i Arjeplog bodde jag på tre olika skolhem. Det var inte alltid roligt. Jag hade ju inga syskon, men där fanns mina kusiner och jag fick vänner. Svenska blev mitt huvudspråk, men jag minns första gången när jag ringde hem och pratade med morbror Oskar: Lä virro Tjieggelvassan? Är det storm på Tjieggelvas?” var det första jag frågade om.
EFTER grundskolan gick jag ett år på Grans lanthushållsskola i Öjebyn och sedan fortsatte jag på vårdlinjens tvååriga utbildning till undersköterska. Jag jobbade extra på äldreboendet i Arjeplog under sommaren och tyckte om det. Jag flyttade sedan till Östergötland och Finspång, bildade familj. Senare bodde vi i Tierp och därifrån flyttade jag hem till Arjeplog 1987 med mina två döttrar. Nu fortsatte jag arbeta inom äldrevården. Det var roligt när jag kunde använda min samiska i kontakterna med flera av de äldre på boendet, både med nordsamiska och pitesamiska. Språket förenade oss på ett särskilt vis. En samisk 85-årig kvinna sa att hon kunde höra på min dialekt att jag var just från Västerfjäll. Det var kul.
MIN MAMMA flyttade till Arjeplog och vi pratade dagligen pitesamiska med varandra. Ibland brukade hon säga ’bondska’ om arjeplogsmåle. Hon föredrog, när hon pratade svenska, att det skulle vara ’enkel rikssvenska’, vilket ju var det språk som hon hade lärt sig i skolan. Lärarna var ju ofta söderifrån. En spännande sak hände 2008! Jag läste en artikel om att en amerikansk språkforskare i Tyskland, Joshua Wilbur, sökte efter pitesamiskt talande personer. Han var engagerad i arbeten för att rädda hotade språk. Jag kontaktade honom och det blev verkligen roligt att bidra med det jag hade med mig. Vi var ju bara ett fyrtiotal som kunde pitesamiska. Språket var på väg att dö ut.
TILLSAMMANS med andra pitesamisktalande arbetade vi med att översätta, samla in ord, diskutera hur språket skulle skrivas, ja, det var verkligen intressant att arbeta ihop med en språkvetare. Här fanns Dagny Skaile, Inger Fjällås, Peter Steggo och andra med. Två år senare spelade Joshua Wilbur in hur jag pratade om minnen i Västerfjäll med även om annat. Min kusin Henning Rankvist deltog också. Jag blev tillfrågad att läsa Bibeltexter i Västerfjälls kapell! Det var kyrkoherde Anders Mattson som var den första att bjuda in mig att framträda med pitesamiska. Han bad mig också att vara kyrkvärd Det var stort. Sedan engagerades jag i Arjeplogs filmfestival som ordnades av Svenska kyrkan och tänk, jag vågade läsa. Jag var nervös och rädd att göra fel där i kyrkan under filmfestivalen, men fick stort stöd av prästen Niklas Westling. Sedan har jag regelbundet deltagit i olika sammanhang. Min förhoppning är att pitesamiska ska få fler talare. Det behövs fler språkarenor och mentorskap. I mentorskapet menar jag att det är viktigt att vi som talar språket hjälper andra. Jag träffar till exempel de som förstår pitesamiska, men som svarar på svenska. Vi måste hjälpas åt med att upphäva den språkspärr som kan finnas där. Det behövs lärare i pitesamiska så att de yngre får en chans att lära sig. Själv är jag så glad över att jag fick med mig pitesamiskan som barn. Iednegiella!”
Bildtext:
Elsy Rankvist med sin kolt och barmkläde som är sydd av Sigrid Kaddik. ”Hon var en skicklig slöjdare och jag känner mig hedrad att få bära hennes hennes kolt”. Sigrid Kaddik var gift med samediakonen Arvid Kaddik. Foto Johan Fjellström
Fotnot: På www.openpolar.no finns flera inspelningar på pitesamiska som Joshua Wilbur gjort med Elsy Rankvist.
