Hanne Kjöller skriver i Svenska Dagbladet om sitt besök i Tärnaby. Hon målar upp en vacker bild av fjällen, ljuset och björkarna, men så bryts berättelsen. Plötsligt handlar texten om slutna samebyar, om laglöshet och om myndigheter som tappat kontrollen. Rubriken lyder ”Välkommen till den laglösa delen av Sverige.”
Det är en effektiv formulering, men den gör något mer än att beskriva en plats. Den återskapar ett gammalt mönster. Det vackra, rena och “svenska” kontrasteras mot det stökiga, svårbegripliga och samiska.
För mig väcker Kjöllers text frågan hur man kan skriva om jakt, rättigheter och tillgång till fjällen utan att ens beröra den historia som format förutsättningarna?
Det handlar inte bara om naturen eller om myndigheters beslut. Det handlar om en mark där hela släkter tvångsförflyttades, där samiska kvarlevor styckades, kokades och fraktades söderut till universitet. Där staten bestämde vem som fick kalla sig same och vem som inte fick det. Om en tid då politiken “Lapp ska vara lapp” drog upp gränser inte bara i landskapet, utan mellan människor.
När man bortser från historien, blir varje samtal om tillgång skevt redan från början.
Kjöllers text rör jakt och bristande myndighetsutövning, men i botten handlar den om något annat: Om vem som får tolka verkligheten och vems erfarenheter som räknas.
Hon tar intryck av ett par samtal, ett besök och formar en slutsats som ger sken av att vara slutgiltig. I själva verket speglar hennes text hur snabbt komplexa frågor om rätt, tillhörighet och självbestämmande i Saepmie reduceras till “vem som får gå var”.
Det är så berättelser förenklas och så människor förlorar sin röst.
Vapsten sameby reagerade på artikeln och i sin replik i Svenska Dagbladet 17 oktober 2025 skriver de: ”Beskrivningen av Vapstens fjällområden som platsen för korruption och otillbörlig maktutövning är gravt felaktig.”
Idag ger media stort utrymme åt dem som vill ifrågasätta urfolkens rättigheter, men sällan utrymme till dem som bär erfarenheten av att ha fått sina rättigheter fråntagna. Det är en obalans som speglar ett större mönster, där makten fortfarande bor långt söderut och berättelserna om norr skrivs på distans.
Ja, det finns konflikter inom det samiska samhället. De måste erkännas, inte förnekas. Men det är inte ett argument för att inskränka fler rättigheter. Det finns ett fenomen kallat lateral violence som beskriver det som händer när marginaliserade grupper riktar sin frustration inåt, mot varandra, som en följd av långvarigt förtryck och kolonialism.
Det sker bland urfolk världen över.
Att förstå det kräver lyhördhet, historisk medvetenhet och förutsättningar för läkning. Det är inte fler begränsningar det samiska folket behöver, utan möjligheter till egna dialoger och till att bygga tillit på våra villkor.
Urfolksrätten handlar inte om privilegier, utan om samma rätt som majoritetssamhället tar för given. Det handlar om att urfolk ska ha förutsättningar att utveckla sina samhällen, att bevara och stärka sin kultur och uppnå jämlikhet med majoritetsbefolkningen – allt i enlighet med FN:s deklaration om urfolksrättigheter.
De ”särskilda” rättigheter som finns är inte förmåner, utan ett sätt att återställa det som en gång togs ifrån samerna genom koloniala beslut och assimilationspolitik från svenska staten.
Det sägs att framtiden tillhör den som vågar tro på den. Låt oss välja den tro som bygger på respekt, på historieskrivning som rymmer fler röster och på ett Sverige med politiker och journalister som orkar se både det som har varit, och det som ännu kan bli.
Natalie Carrion, t f chefredaktör
