Så länge Sverige och svenskarna inte kan särskilt mycket och inte bryr sig nämnvärt om landets koloniala historia kan historiska övergrepp och kvarvarande koloniala strukturer ignoreras och förvrängas. Ignoransen blir ett maktmedel. När samisk kultur, samisk historieskrivning och samiska röster kliver fram och förväntar sig respekt i det offentliga rummet hotas den svenska självbilden. Då slår vissa tillbaka med klassiska härskartekniker, skriver Johanna Westeson, människorättsjurist och författare till Min kärlek till detta folk. Frälsning & förtryck: farfars tid i Sápmi.
För några år sedan hade jag en juriststudent från Nya Zeeland på besök. Hon kan mycket om Nya Zeelands våldsamma historia och om dess urfolk, maorierna, och nu när hon var i Sverige ville hon lära sig om Sápmi. Vi sågs i början av februari och hon frågade mig häpet varför inte 6 februari – den samiska nationaldagen – är helgdag i hela landet. Jag blev henne svaret skyldig. Sedan undrade hon i hur hög omfattning mina barn läser samiska i skolan. Det gjorde de inte såklart, har aldrig gjort. Själv studerade hon maori i skolan precis som de flesta barn där, oavsett bakgrund. Maori är ett av Nya Zeelands officiella språk. Maoriernas kultur och historia och européernas våldsamma övertagande av landet har en självklar plats i Nya Zeelands historieskrivning, och alla nya zeeländare med självaktning förväntas ha ett hum om urfolkets språk.
SAMMA SAK har jag fått bekräftat professionellt. Som jurist på Amnesty träffade jag flera gånger representanter för länder som Australien, Nya Zeeland, Kanada och USA för att diskutera urfolksrätt. Och de uttryckte gång på gång häpnad över att kunskapen om samiska språk, samisk kultur och den svensk-samiska historien är så låg i Sverige, liksom över att urfolksrättigheterna har så låg status här. Urfolken i dessa länder har knappast uppnått jämlikhet; ingen och allra minst diplomaterna jag träffade påstår att de kommit ut på andra sidan av sin koloniala historia. Men där finns en medvetenhet om att den koloniala byken existerar. Den medvetenheten är så sorgligt frånvarande i Sverige.
ISTÄLLET, när jag berättar om mina försök att förstå svensk-samisk historia för andra majoritetssvenskar, är reaktionen nästan uteslutande: “Åh så intressant!”, för att följas av: “Jag vet nästan ingenting om det där”. Dem jag pratar med är i allmänhet pålästa, samhällstillvända och omvärldsintresserade. Men nästan alla känner sig alltså nödgade att inleda samtalet med att ursäkta sig för sin okunskap om Sápmi och svensk kolonialhistoria.
HUR HAR det blivit så här? Det går alltid att skylla på skolan. Och visst är det bedrövligt att min generation inte fick lära oss mer, eller något alls, om Sápmi i skolan och ännu mer bedrövligt att det ser ut att vara precis lika illa för den generation som mina barn tillhör. Men det räcker inte att klandra skolan och läroplanerna. Jag menar att det handlar om den svenska självbilden. I den ingår inte ett kolonialt förflutet och ännu mindre ett delvis kolonialt nu. Visst har många idag hört talas om rasbiologin och kanske även nomadskolorna. Men de flesta svenskar vill inte kännas vid att de koloniala skärvorna rispar revor i nutiden, att nästan varenda kolonial struktur lever kvar i en eller annan form. För om vi skulle ta den historien, och det nuet, på allvar skulle det få konsekvenser. Då skulle vi behöva prata om makt, mark, resurser, om vem som ska bära kostnaden för en nödvändig samhällsomvandling, och om vilka perspektiv på hållbarhet som ska genomsyra den processen. De konsekvenserna är nästan oöverstigliga. Då är det mycket mer bekvämt att inte veta, att inte kännas vid.
JAG VAR nyligen i Ammarnäs i södra Lappland och berättade om min nyutkomna bok, Min kärlek till detta folk. Frälsning och förtryck: farfars tid i Sápmi. Den är ett försök att närstudera den explosiva samepolitik som formades under början av 1900-talet, samtidigt som min egen farfar var kyrkoherde i Karesuando och Gällivare. Efter samtalet räckte en av deltagarna upp handen och sa: ”Ska du berätta om din bok i södra Sverige också? I Stockholm, Göteborg, och Skåne?” Underförstått: det kanske inte är vi i Sápmi som mest behöver den här berättelsen. Om du nu har tagit på dig det här uppdraget, ge dig ut och prata med de dina.
BEHOVET AV bred och fördomsfri upplysning är skriande. För när det inte finns en gemensam berättelse om hur historien sett ut kan historiska argument användas lite si och lite så när samiska frågor ska debatteras. Under det omdiskuterade seminariet på bokmässan med den medvetet provocerande titeln “Samerna: privilegierad minoritet eller utsatt urfolk?” påstod en av paneldeltagarna, Svenska Dagbladets ledarskribent Peter Wennblad, att det inte alls nödvändigtvis är så att samerna historiskt varit en utsatt minoritet. Han hävdade att historieskrivningen “i mångt och mycket gjorts till ett redskap i den samiska identitetspolitiken”. Jag vet inte i vilken grad Peter Wennblad har brytt sig om att lära sig om försvenskningsprocesser, lapp-ska-vara-lapp-politik, kategoriklyvning och tvångsförflyttningar. Jag vet inte om han också är besviken på att skolan lärde honom så lite om Sápmi. Men att i ett offentligt rum kasta ur sig något så uppenbart förvrängt, det skulle inte gå om det fanns en någorlunda gemensam bild av Sveriges historia från 1600-talet och framåt. Jag har svårt att föreställa sig att en ledande publicist i Nya Zeeland eller Kanada skulle kunna stå på en scen och säga något liknande.
OLA WONG, kulturredaktör på Kvartal, deltog vid samma seminarium som Wennblad och följde sedan upp samtalet med en text där han skriver att bokmässan i år är ett uttryck för att kulturvärlden gullar med samerna och att kritiska perspektiv saknades. Många klokare personer än jag har redan kommenterat de många orimligheterna i Wongs text. Här vill jag bara notera att Wong verkar ha störts oerhört av att under mässan omges av samer som bar gákti, eller kolt. I sin text går han till och med så långt att han, med oklar argumentation, hävdar att samer utövar diskriminering över majoritetsbefolkningen när de bär kolt. Uttalandet faller givetvis på sin egen orimlighet, men jag menar att det pekar på något större. Vad gör den som trodde sig sitta tryggt i sin maktposition när makten rubbas, om så bara för ett ögonblick? Vad händer när verkligheten runtomkring en plötsligt skiftar i färg och form och antyder att någon annan bär på en helt annan berättelse? Det är obehagligt att omges av det som är främmande och svårbegripligt och att få sina narrativ ifrågasatta. Då är föraktfulla synpunkter på samiska deltagares klädval en bekväm utväg. Förminskande: ett av de äldsta verktygen i härskartekniklådan.
EDWARD SAID noterade att exotismen är rasismens spegel eller tvilling. Svenskarnas skildringar av samer och Sápmi från 1900-talets början är fulla av exotiserande och förminskande beskrivningar. Min farfar beskrev samerna han träffade som ett “känsligt naturfolk” och “Guds enkla barn”, och även idag kan många samer kan vittna om det plågsamma i att göras till ett studieobjekt, en dekoration, en exotisk raritet. Men när Ola Wong inleder sin Kvartal-text med att påstå att bokmässan var ett exempel på Saids insikter om kopplingen mellan rasism och exotism hamnar han helt fel. För Saids poäng är ju att det är utifrånblicken, den koloniala blicken, överhetens betraktande av sitt subjekt som skapar exotiseringen. Det är vare sig exotism eller rasism när representanter för ett urfolk själva återerövrar och ger uttryck för sitt språk och sin kultur. När de skriver böcker, klär sig i gákti, jojkar eller deltar för första gången som en likvärdig part i arrangerandet av Nordens största bokmässa. Eller, för den delen, när de hävdar sina rättigheter och vinner i Sveriges högsta juridiska instans.
ISTÄLLET kan detta vara början på något annat, något nytt. Kanske kan det leda till ett mer jämlikt samtal och en större förståelse för både ett då och ett nu – om vi som måste lyssna är beredda att lyssna.
Johanna Westeson
Människorättsjurist och aktuell med boken Min kärlek till detta folk. Frälsning & förtryck: farfars tid i Sápmi (Ordfront, 2024).
