Thursday, 29 March 2007 13:41
”Var finns kraften att göra grundläggande förändringar av same- och rennäringspolitiken?” Den frågan ställer juristen Jörgen Bohlin som tycker det är hög tid för ökat samiskt självbestämmande.
Kungen på plats i Lycksele när sametinget håller plenum. 37 extra miljoner kronor till utfodring av renar. Sametinget och rennäringen har mycket att glädjas åt. Till detta kommer den positiva bild som träder fram i den nyligen presenterade opinionsundersökningen gjord av SKOP om svenskars attityder till ”samer och renar”.
Kungens deltagandenärvaro är på samma sätt som den var efter stormen Gudrun välkommen. Detsamma gäller anslaget till den nödvändiga utfodringen.
Det är en bild. Det finns en annan och mindre positiv. Var finns insikten om och kraften att ta sig an grundläggande förändringar av den statliga same- och rennäringspolititiken? En politik som gör upp med ett kolonialt förflutet och istället bygger på respekten för samerna som urfolk och ett skydd värt namnet för renskötselrätten
STATSMINISTERNS UTTALANDE vid ett besök i Kiruna för en tid sedan vittnar inte om insikt. Den centrala frågan om den samiska jakt- och fiskerätten skall tydligen dras i en sedan tidigare bekant långbänk. Jordbruks- tillika sameministerns stabschef svävar på målet om och för ett reformarbete.
På ett annat plan bekymrar sametingets låga profil. Som statlig myndighet – med från årsskiftet utökade uppgifter – är tinget om inte vingklippt så i vart fall skadeskjutet. Sametingspartierna borde använda sin position på ett sätt som endast Jakt- och fiskesamerna verkar ha uppfattat. Det civila samiska samhället är nu inte bara sametinget och dess partier. Det finns organisationer som kan och skall agera. Inte heller här är aktiviteten märkbar. Den organisation som borde kunna agera är Samernas Riksförbund (SSR). Därifrån hörs föga eller intet.
VAD BORDE då göras? I några debattartiklar i Samefolket förra året (nummer 1, 4 och 9) har jag med en kritisk granskning av tidigare och nuvarande regerings passivitet sökt ange en färdväg för reformarbetet. Denna färdväg knyter an till det en enig riksdag uttalade för ett drygt år sedan då det förutsattes ”att regeringen snarast möjligt inleder arbetet med utarbetande av en långsiktig och sammanhållen same- och rennäringspolitik” (2004/05:MJU3).
Formen för detta arbete har benämnts Samelagberedning. Alltså inte en ny utredning utan en beredning av förslag lämnade av fem(!) olika parlamentariska och andra statliga utredningar och som idag och sedan flera år ligger på regeringen bord. Dessa förslag sammantagna är underlag för det riksdagen efterlyst; en långsiktig och sammanhållen same- och rennäringspolitik.
DEN SOCIALDEMOKRATISKA regeringen passade och Alliansregeringen verkar följa i spåren. Denna passiva hållning blir självfallet så mycket enklare att följa när sametinget och samiska organisationer särskilt SSR inte framför reformkraven med tydlighet och kraft.
Situationen blir än märkligare mot bakgrund av den bild som tonar fram i den ovan nämnda attitydundersökningen. En majoritet (54 %) anser att samiska intressen motarbetas av det svenska samhället. Över 80 % anser att samerna inte har för stora förmåner. På en femgradig skala är medelvärdet 3,46, det vill säga en majoritet, för instämmande i påståendet att ”Man bör underlätta för rennäringen även när det går ut över andra människors möjlighet att jaga och fiska”. Motsvarande nivå gäller för ett ökat självbestämmande genom sametinget och för en ”oinskränkt äganderätt” till traditionellt använda marker.
DET VISAR ATT en politik som innefattar ett ökat samiskt självbestämmande inte bara kulturellt är i samklang med den uppfattning som omfattas av en klar majoritet av svenska folket.
Samtidigt är det en balanssituation att hantera. Just därför finns det uppenbara skäl att tillsätta en svensk-samisk parlamentarisk beredning för att reformera den statliga same- och rennäringspolitiken. Den möjligheten finns nu för såväl det svenska som det samiska samhället!
Jörgen Bohlin
Juristfirman J. Bohlin
