Jag var hemma i köket och följde Högsta domstolens presskonferens via webben. De skulle snart meddela dom i Girjasmålet. Jag hör Sameradions Jörgen Heikki berätta, först aningen trevande, som om han nästan inte vågar säga det rakt ut, att Girjas har vunnit. Då kommer den smygande. Den där rysningen som sprider sig över kroppen och löser upp klumpen i magen. Girjas sameby vann mot staten i HD.
Jag förstod nog genast att domen skulle leda till debatt och bli ifrågasatt av jägare och ortsbor. Att det skulle finnas samer som känner stor osäkerhet inför domen: Gör den något också för att förbättra deras möjligheter? Eller förstärker den bara rättighets- och möjlighetsklyftan mellan de renskötande samerna och de icke renskötande? Men jag var inte beredd på det helt oförställda hatet. Det alldeles meningslösa hatet.
Vi vet ännu inte vad domen leder till på sikt, men vi vet att den trycker på urminnes hävd, och att den hävden är upparbetad av enskilda samer långt innan dagens samebyar konstruerades. Det är ett erkännande i sig. Vi vet dock också att Sverige har stoppat huvudet så långt ner i den koloniala myllan, att det verkar ha fastnat där. Och därför finns det så klart finns en risk att utanför Girjas, så händer – ingenting.
Större delen av det här numret ägnas åt Girjasdomen. Många sidor får naturligtvis också Jåhkåmåhke márnána, Jokkmokks vintermarknad, som efter 415 år ännu är en viktig samisk händelse och mötesplats. Marknaden har på senare år varit en möjlighet för samisk kamp att nå ut till världen. Både genom enskilda kulturarbetares insatser, men också genom demonstrationer och manifestationer. I år hade Sáminuorra lyckats med bedriften att fixa en klimatmanifestation tillsammans med Fridays for Futures grundare Greta Thunberg. Greta Thunberg stannade en hel vecka, inte bara för att hålla tal och manifestera, utan för att hinna lära sig mer om samisk kultur och om de stora hot och svårigheter som drabbar den samiska tillvaron varje dag.
Att Greta kom är viktigt. Det handlar inte om att lägga sin framtidstro i en ung tjejs händer eller att hon ska bli talesperson för samer eller andra urfolk. Det handlar om att knyta band, att stärka nätverket av människor som tror på förändring och jobbar mot samma mål. När jag såg Greta Thunberg bland alla andra barn och ungdomar på Dálvvadis, eller när ett par Gállok-kämpar, ett gäng unga samer och jag själv, stod och pratade med henne på en kraftsverksdamm framför det heliga berget Átjek, upplevde jag en känsla av jämlikhet. Oavsett om någon av oss ibland pratar inför FN eller om vi lägger ut en bild på våra barn som dricker av kallkällans rena vatten, så är alla delar av motståndets och framtidshoppets mosaik.
Girjas, Greta och vad mer? Jo, du möter också konstnären Tomas Colbengtson i ett fint porträtt. Colbengtson är uppvuxen i Dearna och berättar bland annat om den konflikt som alltid varit närvarande. En konflikt som resulterat i Vapstenmålet, där domen kommer ungefär samtidigt som den här tidningen når er prenumeranter.
