Kristina Utsi från Leaibbik vid Vuolvojávri, Luokta-Mávas, har i 40 års tid drivit ett förlag som producerar samiska böcker och musik. Hon är också en erfaren skönlitterär översättare och har varit en vetgirig radioproducent. En lust att lära sig något nytt har varit drivande i hennes yrkesliv.
I den här texten berättar Kristina hur samiskan har följt henne sedan hon var barn.
TEXT ANNA SUNNA FOTO PRIVAT
”Hemma pratade vi samiska och när jag kom till nomadskolan i Arjeplog blev svenskan vardagsspråk. Jag minns inte att vi vare sig skrev eller läste så mycket på samiska, men vi sjöng desto mer. När vår samisklärare Stina Gaup Westerlund kom tillbaka från ett studiebesök på finsk sida hade hon med sig Pekka Lukkaris lilla sångbok Lavlagak och de sångerna minns jag ännu utantill, att Anárjávri var väldigt djup, iallafall melodin.
1971 läste jag 20 poängskurs i samiska som var i Jokkmokk. Lärarna från Uppsala universitet var Israel Ruong och Bo Wickman. Det var nödvändigt att ta tillbaka samiskan, lära sig att skriva och att läsa, eftersom vi inte fått lära oss det i grund- och gymnasieskolan. När jag började förstå språksystemet, då väcktes nyfikenheten och det blev roligt att lära sig ännu mer.
1974 var det en sommaruniversitetskurs i samiska i Ohcejohka. Pekka Sammallahti var vår huvudlärare. Vi hade också kunniga resurslärare, Samuli Aikio och Helvi Nuorgam Puotasuo, som bland annat bekantade oss med samisk litteratur. Vi var fem studenter från varje land i Sápmi som i en månad fick fördjupa oss i språket. När jag i dag råkar möta någon av dem så minns vi fortfarande hur värdefull kursen var, på det sättet fick vi lära känna varandra och även andra områden i Sápmi. För många av oss blev språket också ett levebröd.
Samma år bad Maj Lis Skaltje mig att prova jobbet på Sameradion, så jag frilansade där en tid. 1980 blev jag heltidsanställd på Sameradion. Genom radion fick jag också en väldigt bra producentutbildning. Vi var några som jobbade med kulturprogram inom Sveriges radio som på arbetstid fick utbildning vid några veckoträffar och däremellan hade vi våra vanliga jobb.
Tillsammans med Áillohaš, som ibland hade frilansat för sameradion, gjorde vi några program med musiken i fokus. En var serien Dovdduid suopmanat (Känslornas dialekter/språk)där vi i olika områden i Sápmi träffade jojkare.
Áillohaš hade egna manus och musik som var färdiga för utgivning, men även andra författare och artister hade arbeten som de ville ge ut. Därför fanns redan önskemål (eller: en förväntan) att han skulle starta ett förlag. Vi var några som tyckte att det fanns utrymme och behov för det och 1984 startade vi DAT. Till en början tänkte iallafall inte jag att det skulle vara ett heltidsarbete, så jag jobbade på sameradion fram tills dess att det inte fanns tid att sköta två arbeten.
Förlagets tanke var att publicera verk av hög kvalitet, iallafall enligt oss, det handlar om både innehåll och form, men vi satte också stor tyngd på språket så att läsaren inte skulle störas av språkliga misstag. Böcker på samiska har inte höga försäljningssiffror, men det är oerhört viktigt med utgivning, på alla samiska språk, för språkets framtid.
Stigen vi följt är att gränser kan överskridas. Speciellt riksgränserna, vårt arbetsområde var Sápmi, varken språk eller släktskap kan hindras av dem. Men majoritetsspråken har haft stor påverkan på samiskan, både ordanvändningen och meningsbyggnaden. Vi måste arbeta medvetet med det, därför frågar vi ibland någon som till exempel har finska som majoritetsspråk att läsa en text skriven av en som har svenska som majoritetsspråk. När korrekturläsaren har ett annat majoritetsspråk än författaren, så brukar man få en hint om meningsuppbyggnaden är omedvetet påverkad av majoritetsspråket. Det är viktigt eftersom läsarna finns över hela Sápmi.
Jag har mest översatt skönlitterära texter. Vid översättningar så gillar jag att jobba i team. Att titta på samma text, byta idéer och tillsammans hitta rätt nyans i ord och meningar. Det blir ett utbyte för vi uttrycker oss på olika sätt, samtidigt påminner vi varandra om uttryck och det berikar den egna språkförståelsen. Eftersom samiskaundervisningen inte varit tillräcklig och att många som barn varit tvungna att lämna hemmets dagliga språk, så har vi förlorat mycket av tidigare generationens begrepp och ord, och därför har jag lärt mig mycket när jag arbetat tillsammans med andra.
Sett till samiskan framtid är den negativa sidan att språket tunnas ut när ord och begrepp glöms bort för att de inte används dagligen och naturligt. Varje näring har sina egna begrepp och ord i kommunikationen för att förstå varandra. Duodji-ord kan försvinna om det blir färre duojárat och om samiskan används mindre så behövs inte fackorden längre. Detsamma gäller rennäringen, i vissa områden vinner svenskan. I Tana, där laxfisket inte längre får bedrivas som förr på grund av mycket stränga statliga restriktioner de senaste åren, befarar en del att de samiska orden och begreppen försvinner när behovet inte finns för dem i kommunikationen när det traditionella fiskesättet inte längre bedrivs.
En positiv sida är att det publiceras fler böcker än tidigare. Det finns hopp om att ord och begrepp bevaras för framtiden och det är möjligt att finna dem i böcker. De samiska förlagens arbete med utgivningar är viktigt för språkens framtid.
Det hade varit en drömsituation ifall vi hade ännu fler språkengagerade och lärare på alla områden och på alla nivåer. För mig har utbildningar, kurser, lärare, handledare och de olika arbetena visat på språkets rikedom och möjligheter, och på så sätt väckt mitt intresse. Jag har fått vara en slags förmedlare då jag på olika sätt fått vara med att synliggöra samiskan så att vi får berätta och läsa på vårt modersmål.”
Texten är producerad i samarbete med Samisk språkcentrum.
