Wednesday, 26 April 2006 10:24
Ser man till rubrikerna kan samernas framtid se ljus ut, men tittar man bakom dem blir bilden en annan, skriver juristen Jörgen Bohlin. Än har regeringen inte någon färdplan för hur Sverige skall kunna göra upp med det koloniala arvet.
2006 har rivstartat med ett flertal händelser med samiska förtecken. Gomorron världen i P1 har för första gången på många år haft ett inslag, VK har haft en förstasidesrubrik på sydsamiska och nyhetsinslagen i radio och TV många.
Vad är det då som hänt och orsakat denna ketchupeffekt? Det började med Umeå tingsrätts i Nordmalingsmålet. Det fortsatte med att två statliga utredningar redovisade förslag. Nästa händelse var utvärderingen av den tidigare, begränsade, reformen att kunna använda samiska i kontakt med vissa myndigheter och den utvidgning av denna rätt som nu föreslås (därav VK: s rubrik). Det senaste inslaget är propositionen Ett ökat samiskt inflytande med förslag att vissa – men inte alla – uppgifter, som idag hanteras av de nordliga länsstyrelserna och Jordbruksverket, skall flyttas till Sametinget.
I FÖRSTONE och till det yttre kan bilden – inte bara med samiska ögon – te sig ljus; äntligen börjar något hända och Sverige är på väg att göra upp med det koloniala arvet. Ser man bakom rubrikerna och till mottagandet blir bilden tyvärr en annan.
En av de två ovan nämnda utredningarna behandlar rätten till och administrationen av jakt och fiske på renbetesfjällen i Jämtland och i Lappland. Förslaget att jakten och fisket skall administreras av ett tiotal samverkansföreningar har mötts med nedgörande kritik från jägar- och markägarhåll. Denna kritik har hittills dolt den kritik som kan och skall riktas mot förslaget sett till behandlingen av renskötselrätten och samebyarnas/samebymedlemmarnas jakt- och fiskerätt.
Utredningen har blandat bort korten genom att inte särskilja rättsförhållandet staten-samerna från det som kan gälla privata markägare-samerna. Tanken var måhända att föreningarna skulle bli någon slags snuttefilt för alla. Nu blir den istället en våt filt över hela frågan.
DEN SAMISKA uppslutningen i utredningen till förslaget är svårförstålig. Jag syftar här i första hand på det som i utredningen framförts av Samernas Riksförbund/SSR. Visst är det nödvändigt med olika fora för samverkan i glesbygden. Grunden för denna skall då inte vara allmänna resonemang.
Det kan inte heller vara så att samebyarna/medlemmarna skall tvingas till att, om inte direkt ge upp sin jakt- och fiskerätt ingående i renskötselrätten, hänvisas till en försämrad rättsställning. Och detta som en följd av att statens oklara rätt till jakt och fiske också fortsättningsvis skall vara höljd i dunkel. Så får det inte gå till i en rättsstat!
Den andra utredningen, Gränsdragningskommissionen, är även den en enmansutredning. Kommissionen är ingen domstol och har inte heller behandlat marker där processer om renskötselrätten avgjorts eller pågår. Resultatet av arbetet är i stort att rätt till vinterbete finns i Norr- och Västerbotten och i landskapet Jämtland. Däremot finner utredaren det inte bevisat att denna rätt skulle föreligga i Västernorrlands län. Detta gäller alltså den yttre gränsen, eller som det beskrivs i ILO-konventionen, marker som samerna brukat tillsammans med andra. Kommissionen hade också att ta ställning till den inre gränsen, som i princip ansetts gälla markerna ovan odlingsgränsen i Norr- och Västerbotten och renbetesfjällen i Jämtland och skogssamebyarnas åretruntmarker.
KOMMISSIONEN har genom experten Lars Rumar kunnat framlägga hittills okänt/bortglömt material ur arkiven om den yttre gränsen. Vidare forskning får visa om det finns mer att hämta.
På knappa 30 sidor, av betänkandets 550, avhandlas den inre gränsen, marker som samerna enligt ILO-konventionen ”innehar”. På en! sida avfärdar utredaren samiska markanspråk annat än för marginella marker för ”renvaktarstugor och arbetshagar”. Att så enkelt och kortfattat stryka ett streck över frågor som den om funktionell äganderätt vittnar inte om insikt – möjligen om tidsbrist.
En slutsats av denna genomgång blir att de vid ett första påseende positiva händelserna snarare blottlägger ihåligheten i den statliga samepolitiken. Den framlagda propositionen visar att regeringen inte bara saknar en färdplan. Vad värre är; den saknar insikten om behovet av en sådan. ”Steg-för-steg-politiken” är självvald av regeringen och strider mot det en enig riksdag för mer än ett år sedan efterlyste nämligen att ”regeringen snarast möjligt inleder arbetet med utarbetande av en långsiktig och sammanhållen same- och rennäringspolitik” (2004/05: MJU3).
REGERINGENS oförmåga att ta till sig riksdagens tydliga budskap och det samiska kravet att tillsätta en svensk-samisk parlamentarisk Samelagberedning ger även utrymme för det beståendes försvarare att agera som framgår ovan. Regeringen förfuskar därmed den möjlighet som nu finns att under detta årtionde lägga grunden till århundradets samepolitiska reform och slutliga uppgörelse med Sveriges koloniala förflutna.
2006 verkar då inte bli något samernas år. Snarare ytterligare ett av de många med ett steg fram och två bak!
Jörgen Bohlin
Juristfirman J. Bohlin
