Vördnad och respekt låg i luften när kvarlevorna efter Christina Catharina Larsdotter, känd som Stor-Stina, återbegravdes i slutet av maj. I procession gick följet genom centrala Máláge för att till sist nå målet: Den nygrävda graven vid kyrkan. Den som hemmansägaren Stor-Stina ska ha varit med och finansierat.
TEXT ÅSA LINDSTRAND
FOTO TOR TUORDA OCH ÅSA LINDSTRAND
Máhtsatiebmie är umesamiska för återvändande. När Stor-Stinas kvarlevor återbegravdes i Máláge präglades ceremonin till stor del av Stinas eget modersmål, tack vare den umesamisktalande prästen Samuel Hellgren. Både vid processionens start och dess slutmål jojkade Jörgen Stenberg jojkar som hörts redan under Stinas livstid. Stefan Larsson från Malå Sameförening, tillika ordförande i Sametingets kulturnämnd, var tagen efter begravningen.
– Jag tror inte att vi förstår än hur stort det här är. Något vi inte hade en aning om till för bara ett par år sedan, har nu blivit verklighet, säger han.
Planeringen av begravningen har upptagit hans tankar den senaste tiden.
– Det är det första jag har tänkt på på morgnarna och det sista jag har tänkt på på kvällarna. Jag tycker att det blev så vördnadsfullt som det kunde bli.
Hur skulle du beskriva symbolvärdet av den här återbegravningen?
– Symbolvärdet är att det som har förts ut ur Sápmi, både kvarlevor och föremål, ska tillbaka. Det är många kvarlevor som ännu är ute på irrfärder.
EN AV deltagarna vid återbegravningen var Anna-Greta Fahlgren Rensfeldt. Christina Catharina Larsdotter var hennes farmors mormors faster. Hon menar att det var en självklarhet att Stinas kvarlevor skulle hem.
– Jag tycker att det är jätteviktigt. Det är en så tragisk historia runt henne, med gravskändningen och att kvarlevorna var försvunna, men det har hänt och nu kan vi istället göra rätt, säger Anna-Greta.
Hon har känt till berättelsen om Stor-Stina länge, men däremot är släktskapet en relativt ny insikt. Och på sätt och vis känner hon samhörighet med Stina, som verkar ha varit en självständig kvinna. Efter att ha återvänt hem från de första resorna som uppvisningsobjekt valde Stor-Stina att åter ge sig ut i världen. Så småningom köpte hon också sitt eget hemman och blev hemmansägare, vilket var ovanligt för den tidens kvinnor.
– Jag kan till exempel förstå den där nyfikenheten att vilja se världen. Det ville jag ju också göra som ung, säger Anna-Greta Fahlgren Rensfeldt och fortsätter:
– Ceremonin var så fin, precis som man hade kunnat önska sig. Jojkarna gjorde sitt till, och att vi fick sjunga på samiska!
BAKGRUND
Christina Chatarina Larsdotter från Brännäs hade en sjukdom som gjorde att hon inte slutade växa. För att hjälpa sina fattiga föräldrar ekonomiskt accepterade hon att visa upp sig för den stora omvärlden. Hon dog redan 35 år gammal år 1854 och begravdes i Lycksele. Gravfriden varade inte länge. Graven skändades efter mindre än ett år och kvarlevorna fördes till Stockholm som forskningsobjekt.
KVARLEVORNA efter Christina Catharina Larsdotter troddes ha brunnit upp 1892. Men 2022 hittade en anställd vid Karolinska Institutet en låda på vinden. Innehållet beskrevs som en ”mycket lång man”. Ann Gustavsson, osteolog och arkivarie på KI, såg dock att det liknade en gipsavgjutning av Stor-Stinas kvarlevor. Det skulle visa sig att det som låg i kartongen mycket riktigt var lämningarna efter Stina. Efter en begäran från Malå sameförening och Malå sameby beslutade regeringen i september 2023 att Karolinska institutet skulle återlämna kvarlevorna till hembygden.
Bildtexter:
1-9. Till ljudet av klockringning gick processionen med Stor-Stinas kvarlevor genom Malå. Flaggan bars av Albertina Ness. Vid kyrkan stannade begravningsföljet för att sänka ner ackjan i graven. Mot begravningsgudstjänstens slut erbjöds alla närvarande att ta farväl och hälla en skopa med jord i graven.
Anna-Greta:
”Efter allt tragiskt som har hänt med Stor-Stina kan vi nu göra rätt,” säger Anna-Greta Fahlgren Rensfeldt.
Präst och Stefan:
Att prästen Samuel Hellgren genomförde stora delar av gudstjänsten på umesamiska, gladde Stefan Larsson, Malå sameförening: ”Det var så fint att få allt på modersmålet, som man skulle vilja kunna, men som blev kväst under uppväxten!”
