Karin Tuolja har medverkat i otaliga översättningsarbeten, producerat läroböcker och suttit med i språkgrupper. Men mer än något annat har hon varit lärare och sett ögonen glittra på dem som knäckt den lulesamiska språkkoden.
I den här texten berättar Karin om hur språkintresset blev ett kall. Därmed inleder Samefolket sin serie om språkliga förebilder. De lite äldre, som är oumbärliga för att samiskan ska nå nästa generation.
TEXT ÅSA LINDSTRAND FOTO TOR TUORDA
”Jag arbetade som tandsköterska i Malmberget och trivdes bra, men i samband med att min far dog mognade beslutet fram att flytta hem för att istället gå slöjdlinjen på Sameras folkhögskola. Jag ville vara bland samer och jag ville komma vidare i livet. Jag hade redan ett intresse för språk och historia, men på Samernas hittade jag kanalerna för att få ägna mig åt det. Det här var i slutet av 1970-talet och det nya lulesamiska skriftspråket som erkändes 1986 hade börjat ta form. Det inspirerade och intresserade mig. Under en period jobbade jag på Jokkmokks museum – det som idag är Ájtte – och fick ett uppdrag att översätta den nya stora utställningen. Samtidigt läste jag alla universitetskurserna i lulesamiska. Susanna Angeus Kuoljok och Olavi Korhonen undervisade. Medan jag gick kurserna rekryterades jag som lärare i lulesamiska till Samernas. Det var något jag väldigt gärna ville vara. När skolans språklinje startade på 90-talet var det nästan bara lulesamer som sökte, så uppenbarligen fanns det ett behov. I början fanns inga böcker och ingen röd tråd att följa. Jag fick skapa mina egna läromedel och kunde få sitta och fundera på hur ord skulle stavas.
DET VAR roligt att vara lärare. Jag har undervisat allt från yngre barn till vuxna. Eleverna visade alltid sådan glädje. De sög åt sig allt och att se glittret i deras ögon gav mig glädje tillbaka. Idag är flera av mina tidigare elever absolut samisktalande, även om de inte var det från början. De har haft användning för språket och för det vidare i sin tur. Jag ville också att eleverna skulle fortsätta på universitetet och styrde undervisningen mot det hållet, eftersom jag förstod att det skulle finnas ett behov av samiskan i yrkeslivet. Och många, nästan allihop, talar samiska med sina barn idag. Så de har tagit över stafettpinnen.
AV ALLT jag har gjort för språket, så har lärarjobbet varit det bästa och det viktigaste. Men att få bra texter att översätta är en bra skola. Jag har lärt mig otroligt mycket genom att översätta till exempel lagtexter. Och när jag var med och översatte Nya Testamentet öppnade sig en ny värld. Det var stimulerande att höra teologerna prata, men dessutom var det en möjlighet att verkligen få fram det bästa ur samiskan. Därför är nog den översättningen den som varit roligast. Jag lärde mig massor, samtidigt som det var ett tungt arbete.
JAG VET INTE riktigt hur det kom sig, men det känns i alla fall som att jag kunde svenska någorlunda när jag började skolan, till skillnad från min bror som inte kunde. Sen lärde jag mig ju mer på nomadskolan. Vi hade bra lärare och stavning och grammatik satte sig fort. Däremot kan jag känna mig mer ordfattig på svenska än idag. Jag kan sakna det som är målande i språket. Adjektiven kommer inte lika naturligt.
JAG HAR själv fått språket utan att behöva jobba för det, och därför har jag sett det som min uppgift att föra det vidare. Så länge det finns talare i lulesamiska, så finns det ett behov att fortsätta arbeta. Jag slutade på Samernas Utbildningscentrum när jag gick i pension 2011, men jag är glad så länge folk har användning av mig. Jag vill hjälpa folk att känna sin identitet. De har rätt till det. Jag har sett elever med tårar i ögonen för att de inte har fått lära sig samiska och då förstår man vad man vill göra för dem. Sen är det ett sätt för mig att tacka mina förfäder. När jag föddes hade min mamma tre kvinnor omkring sig, alla lulesamisktalande, och sedan dess har mina bästa lärare funnits i min omgivning. Mest inspirerande på senare tid var min faster, Sigga Tuolja Sandström. Hon var sprudlande glad, hade alltid något på gång och skrev flera böcker.
DEN NYA tekniken är en gudagåva. Den minskar avstånden och kan användas i undervisningen. Men det finns en sak jag skulle önska, och det är att det fanns språkkurser för dem med läs- och skrivsvårigheter. Det har varit en brist hos mig själv och där vaknade jag upp för sent. Ge upp? Nej, det vore ju jättekonstigt. Jag förstår inte frågan, för jag vet inte vad man i så fall skulle ge upp. Så länge det finns talare finns det ett behov. Det finns så mycket jobb att göra och i det finns det bara glädje.”
Texten produceras i samarbete med Samiskt språkcentrum.
