Sörjer sin bortgångna far med ny diktbok

När hennes far fick cancerbeskedet började Stina Inga skriva. Hon visste att hennes fars dagar var räknade och hon skrev diktboken samtidigt som han tog sina sista andetag. 

– Det var ett sätt att lättare klara av sorgen men samtidigt hedra min far, säger Stina Inga. 

Stina Ingas fjärde diktbok, Som björkarnas häxkvastar, har varit ett sätt att beskriva sina känslor när hennes far fick cancer och lämnade alla nära och kära i sorg bara ett halvt år efteråt. Nu har det gått två år sedan dess och förlaget DAT har gett ut hennes bok. Känslorna trycker sig på fortfarande, berättar hon. 

– Sorgen byter ansikte. En del dagar sörjer jag roliga saker. Andra dagar är det ren sorg, längtan. 

Diktboken är både på svenska och samiska, precis som hennes förra. I sin nya diktbok minns Stina Inga sin barndom.

– Det är en sorg när man vet att någon ska dö. Då börjar man tänka på barndomen, på markerna där man vistats. Vi var med honom vart än han åkte. 

STINA INGA ÄR uppvuxen i Leavas sameby och arbetar idag som sjuksköterska. Sin första bok skrev hon 1995 på nordsamiska, Ferten eallima joksat. 2009 utgavs hennes andra bok, Skilli čoavdagat čoavjji dievva, och hennes tredje bok, Jag dör en kort stund, utgavs 2016. 

Orsaken till att det enbart blivit diktböcker är för att hon inte har tålamodet att skriva romaner eller ens läsa några, berättar hon. Nu vill hon hylla sin far för att han alltid var där och ställde upp för henne, hennes syster och bror. 

“Jag lyssnade till ert prat om renarna under köksbordet 
Jag smekte hunden
Jag smälte bort snön med mina händer
från dina skoband
och lärde känna livet
bredvid dig”

– Min far var någon man inte förväntar sig av en far. Han har alltid sett oss. Han har lekt med oss, bytt blöjor. Han har sett våra olika personligheter. Han har stöttat oss och låtit oss vara som vi är. Han har låtit oss göra som vi vill. Efteråt har han inte klagat på oss. Han har tagit sig tid att lyssna på oss, prata med oss och ge oss råd och ändå har han gett oss valmöjligheterna. Vi har fått välja det vi vill. 

SAMTIDIGT SOM hon hedrar sin far har boken varit en process i sorgen. Hon förklarar att hon kommer närmare sig själv och längre i sina tankar när hon skriver. Och hon berättar att det är till hjälp att förstå varför hon gör som hon gör. 

– När jag skriver reflekterar jag och börjar tänka. I samiskan finns inte så många ord för känslor. Vi pratar inte om känslor som i det svenska samhället. Därför skriver jag mycket i metaforer för att förklara vad jag känner. Mitt skrivande har verkligen hjälpt mig i sorgen, säger Stina. 

Hon vill också sätta fokus på samernas liv och lyfta den enskilda människan och känslorna. Det eftersom hon ser att gruppen är i centrum i det samiska samhället. 

– Först kommer familjen, sen släkten, sen vintergruppen och samebyn. Men i varje grupp finns det människor som bildar den. Jag vill lyfta människan, inte bara gruppen. Men jag sörjer också markerna, och tänker på när vi kvinnor inte har samma plats i det samiska samhället. Eller samma rätt till vår härkomst och markerna. Till männen finns det alltid plats. 

TEXT OCH FOTO LARS-OLA MARAKATT