Saturday, 07 July 2007 18:23
Språkdebatten är mer aktuell än någonsin och Sven Hermansson ger sig in i debatten. Han uppmärksammar den kränkande behandling han utsattes för som barn när, enligt honom, begreppet renskötande samer och icke renskötande samer skulle hållas isär.
Vi samer som skulle försvenskas fick aldrig möjligheten att lära oss vårt modersmål, samiska språket.
Kravet på att kunna tala samiska, för att få vara same och rösta i sametinget framförs allt oftare. Det krävs också att sametidningar ska vara på samiska . De som framfört dessa krav har säkert fått förmånen att lära sig sitt modersmål. De har också fått gå i svenska skolor och lära sig svenska språket. Samer och deras barn som blev utstötta fram samegemenskapen och samebyarna ansågs inte behöva kunna sitt språk. Dessa skulle försvenskas. Det var inte bara språket som fråntogs dem.
Jag minns min första skoltermin. Det är något jag aldrig glömmer eller kommer att glömma. Jag hade sett fram emot denna dag och jag hade träffat lärarinnan flera gånger, då i sällskap med min mor. Hon var så trevlig. Det första vi skulle lära oss var ordningsreglerna. På morgonen skulle vi resa oss upp och hälsa, god morgon fröken. Min mor som var av samisk släkt hade lärt oss hälsa med orden boris-boris.
HALVA TERMINEN HADE gått när denna händelse inträffade.
Vi var många barn i klassen med samiska föräldrar och vi glömde bort oss ibland. Det blev boris-boris. Vi blev tillsagda några gånger att sluta med vårt boris och andra samiska ord. En morgon glömde jag bort mig helt och det blev boris fröken. Nu fick jag tillsägelse med hög röst att gå och hämta pekpinnen som stod i skamvrån tillsammans med björkkvasten. Jag skakade av rädsla och sträckte fram vänstra handen på bordskanten som jag blev tillsagd, blundade och tittade bort.
Slaget kom mycket snabbt och jag minns hur jag skrikande segnade ihop under bordet vid hennes fötter. En 7-årings späda barnafingrar blev krossade vid nedersta leden mot nageln. Det blödde ymnigt och en del av huden hängde löst. Jag kunde inte hålla skriket och gråten borta så jag fick gå och sätta mig i kapprummet. På rasten fick jag hjälp av min bästa kompis att binda om såret med en remsa av hans näsduk.
NÄR JAG KOM hem efter skolans slut såg min mor att någonting hade hänt. Mina ögon var blodröda av gråt, jag berättade allt och visade mina blödande, sargade fingrar. Hon rengjorde såren, lade ett stöd under ena fingret och band om. Det tog ett helt år innan det hade läkt och en ny nagel vuxit fram. Än idag har jag besvär med värk och känslolöshet i de fingrar som ständigt påminner mig om att här slutade mitt samiska språk.
Min samiskhet skulle stympas och agas bort.
Lärarinnan handlade säkert efter sin läroplan. Ingen vågade säga emot eller påtala henne. Hon var ju en av överheten i samhällets tjänst. Överheten har ju alltid rätt.
Detta var en av de grövsta kränkningar vi barn har fått uppleva när vårt ursprung och rätt skulle utplånas. Det var som att vi helst inte skulle finnas till.
Vi väntar fortfarande, 70 år efter denna händelse, på upprättelse om jämställdhet inom minoritetsfolket samerna.
En sametidning ska självklart kunna läsas av alla samer. För många är det den enda samhörigheten med sitt folk och sitt ursprung.
En tidning som jag inte kan läsa prenumererar jag inte på.
Tack för ordet.
Sven Hermansson (Bonta-lappen)
