Friday, 03 December 2010 13:07
Simon Issát Marainen och de andra som utgör gruppen Ára har nu gett ut en skiva. På framsidan är det en naturbild, och förutom gruppens namn syns bara en svart punkt på bildens mitt. Gissningsvis är den svarta punkten skivans namn. Först när jag går till gruppens MySpace-sida, så förstår jag att den där punkten ska läsas som bokstaven ”O”. Jag gissar att de valde just bokstaven O för att den är rund. Den fortsätter, den tar inte slut. Och så brukar vi prata om jojken: den fortsätter, den slutar inte. O är en jojkskiva.
O är en jojkskiva, men den här skivan har också en mängd andra njutbara ljud: klaviatur, gitarr, trumpet, flygelhorn, kontrabas, trummor och andra ”skálanat”, annat ”skrammel”. Musikerna i Ára är verkligen duktiga. Och jojken smälter ihop väl med musiken. Ibland är det ren jojk, ibland jazz, ibland nästan klassiskt, ibland world, ibland reggae. Det är kul att höra.
Det är kul att höra Simon i det här sammanhanget. Han tar jojken med på en resa, och lyssnaren får höra saker som han eller hon inte någonsin hört förut. Det är bra gjort. På konserter har Ára redan visat att de kan spela. Det är kul att höra att de lyckas få det att fungera också i digital form.
Sofia Jannok är med på två-tre låtar. Om jag redan har använt alla vackra ord jag kan om den här skivan, så skulle jag ändå vilja ha ytterligare ett för att berätta hur Simon Issáts och Sofias duett ”Višalingo” är. Jag vet inte vad jag ska säga. Den är väldigt fin.
Även om ordet ”utveckling” vanligtvis är kopplat till nymodiga fenomen som datorer och andra plastprylar, så känner jag ändå ett behov av att beskriva den här skivan som ”utveckling”. Med skicklighet och mod har Ára tagit jojken vidare. Kalla det gärna jojkutveckling!
Ville Söderbaum
