In memoriam: Johan Märak 1928-2019

Dela på facebook
Dela på google
Dela på twitter
Dela på linkedin

Många gånger höll Johan Märak konfirmationsläger i Kvikkjokk. På kvällarna var det berättarsession i ungdomsgårdens matsal. Vid den öppna spisen satt ungdomarna i halvcirkel med gapande munnar. Förutom Johans stämma och den sprakande elden var det knäpptyst. Berättelser om spöken, om gádniha, guottalm och stállo avlöste varann. Mitt i allt kom en spontan jojk. Spänningen var olidlig. Johan Märak var en mästare i att berätta och lägren var oförglömliga.

Augusti 1957:
– Ska vi inte dra ihåg ett gäng och gå till kapellinvigningen i Västerfjäll? frågade diakonen Johan Andersson , senare Märak, sin två vänner från Kvikkjokk, Maja-Lisa Emretsson och Maj-Britt Eriksson.

Sagt och gjort. Sällskapet vandrade till Västerfjäll med ett tiotal turister. Fler slog följer efter den drygt 35 kilometer långa stigen, då Johan lockade dem med sig till invigningen.
– De trodde nog att det var en världshändelse, berättar Maja-Lisa Karlsson, som hon heter idag. Väl framme hade biskopen som bäst börjat inviga kapellet och hela Västerfjäll var samlade. Efter högtiden hade det kvikkjokkska sällskapet inga problem med att få tak över huvudet.
– Vi bodde hos tre systrar som var Johans kusiner. Deras far hade drunknat så deras vall var oslagen. Som tack för att vi fick övernatta stannade vi kvar en dag extra och hjälpte flickorna att slå vallen och hässja höet. Sen kom alla i byn och tackade oss för att vi hjälpte flickorna och det ordnades en slåtterbal på kvällen. Vi dansade i en gammal lada. Det värsta var att de var så små alla västerfjällsbor. De räckte oss just över midjan. Johan ska ha all tack för att han tog med oss. Det var en underbar upplevelse, minns Maja-Lisa.
Första gången Johan predikade för en församling skedde i Kvikkjokks kyrka, också sommaren 1957. Maja-Lisa och Maj-Britt var förstås där och lyssnade. De två vännerna kom därefter troget för att lyssna på Johans alla predikningar.

SENARE KOM Johan Märak att hålla gudstjänster i alla kyrkor i Jokkmokks församling. Hans son David brukade följa med, till Stáloluokta, Sáltoluokta eller Vájsáluokta.
– Ibland ordnades vardagsrumsgudstjänster. Jag kommer speciellt ihåg en sådan tillställning i Aktse, berättar David Märak.
David tyckte det var roligt att fara runt i fjällvärden med sin far. Överallt träffade de släktingar och bekanta och det var aldrig några problem att få någonstans att bo. Han minns att han tyckte det var märkligt hur pappa Johan kunde vara släkt med alla människor.
Mellan gudstjänsterna brukade David och Johan fiska.
– Det var alltid någon som lånade ut fiskedrag och som visade fiskeställena. Pappa tyckte rödingen från Virihávrre var den finaste. Att komma till Stálo var alltid speciellt för honom och det märkte jag när vi kom hem därifrån också, berättar David.
Från tidiga år var David också med på älgjakt vid Johans barndomshem i Lillselet. Lyriskt berättar han om jakthöstarna vid de stora myrarna vid Gávlak. Men när många andra jägare fokuserade på att skaffa sig skjuttillfällen, kunde Johan ägna sig åt andra saker.

– Allt var så nära för honom, både det gamla och det nya. Men det viktigaste var att det fanns en renhud i tältkåtan och att göra upp eld. På jakten kunde vi ibland stanna till på någon backe och plocka blåbär. Det var mycket som var mysigt.
Många människor kunde fråga sig hur Johan som same samtidigt kunde vara präst. Att det fanns ett motsatsförhållande, en konflikt i det.
– När jag var liten blev jag väldigt störd av det där. Han gjorde det väldigt enkelt, det var en personlighet hos honom. Det ena måste inte utesluta det andra. Det var helt okomplicerat att han kunde blanda bibliska berättelser med ähpar och stállo, det var inget konstigt med det. Inte heller när han berättade att den och den kunde stoppa blod, säger David.
Förutom sitt modersmål lulesamiska behärskade Johan Märak också nordsamiska. Ett resultat av de nära kontakterna med de inflyttade nordsamerna i Tuorpon sameby.
– På ICA kom en gång en jättegammal farbror fram till pappa och farbror John och sa att han tyckte det var jätteroligt att de hade gjort livet uthärdligt på arbetsstugan, eftersom de kunde tala hans språk, säger David.

 

HENRIK BLIND och hans familj från Tuorpons sameby har alltid stått familjen Märak nära. Också Henrik har många minnen av Johan.
– Johan har alltid varit en närvarande person i min familj. Han var inte bara duktigt att berätta muntligt, utan också med jojken. Och han kunde verkligen göra entré. Jag skulle tala på vernissagen av min instagramutställlning och just innan jag skulle ta till orda började Johan jojka. Jag blev så tagen. Just i den stunden tänkte jag: ”Varför gör du så här, för nu börjar jag gråta snart”. Det var det finaste jag kunde få.

Henrik fortsätter:
– Mina främsta minnen från Johan är från Stáloluokta. Som barn såg man alltid fram mot att han skulle komma. Man satt alltid och lyssnade när han berättade historier. De bara rann ur honom. Jag älskade spökhistorier och ville leda in Johan på att hela tiden berätta just spökhistorier. Han byggde upp en dramaturgi. Det var som att gå in i en bok. Jag förstår inte hur en människa kan bära på så mycket kunskap. Ett Wikipedia i stort och smått. Det är en stor röst som tystnat, som satte saker i sitt sammanhang. Genom hans berättelser lever människorna kvar i medvetandet. För mig var han den sista stora berättaren. Han var en kulturförmedlare, det var som ett kall, som hans prästroll. Jag är väldigt glad över att fått uppleva och haft honom i mitt liv.

Johan Märak

Johan Enok Andersson föddes i Unnasavvon, Lillselet, 1928. Som barn av bofasta samer fick han inte gå i de flyttande samernas skolkåta hemma i Lillselet, utan i Kvikkjokk där han inkvarterades hos Teodor Svanberg med familj. Johan kunde i början ingen svenska, men Teodor Svanberg talade samiska, vilket underlättade. Johan har senare många gånger berättat att han inte upplevde det som något trauma att börja i skolan och tvingas lära sig svenska. Efter fyra år började Johan på arbetsstugan i Jokkmokk. Därefter blev han rendräng åt Thomas Labba för att sedan gå två år på Samernas folkhögskola. I vuxen ålder tog Johan sig släktens samiska efternamn, Märak. 1957 började han diakonutbildning och därefter teologistudier i Uppsala. Drygt 30 år gammal prästvigdes han i Luleå domkyrka och arbetade sedan inom svenska kyrkan, bland annat som kyrkoherde i Jåhkåmåhkke. Han blev en viktig länk mellan kyrkan och den samiska kulturen, bland annat genom att föra in jojken i kyrkan. Han sörjs närmast av hustrun Valborg, sina fyra barn Gunnlög, Nik, David och Nilla, barnbarn och barnbarnsbarn.

TEXT OCH FOTO TOR L. TUORDA

Tor

Tor

Skribent / Fotograf