Redaktören
Jag sitter och skriver porträttet om Eivor Auna när en vän tittar in. Hen frågar vad jag gör och jag berättar om Gåjkkul där renhjorden ska ha sträckt sig sex kilometer lång från Edefors till Storsand vid flytt. Om de stolta skogssamerna längs Luleälven och hur renantalet av olika skäl minskade, vilket passade väl in i statens vilja att försvenska skogssamerna. Jag ser eftertanken i min väns ögon när hen säger: ”Du vet, vi var lika hjärntvättade. På nomadskolan uppmanades vi att ta på oss kolten när någon kom på besök. Sedan kallades man upp till katedern och så sade läraren ’här ser du en äkta lapp’. Vi visste inte ens att de som var bofasta var samer. Och en del av dem kallade oss för lappjävlar.”
Min vän kanske gick i skolan på 50-talet. Ungefär 30 år efter att Gåjkkulsamernas renar för sista gången betade på hemmalandet för att sedan bli en del av Udtja. Det gick snabbt. Försvenskningen gick snabbt, koloniseringen av människors huvuden gick snabbt i båda grupperna, uppdelningen var snart ett faktum och den samiska gruppen förminskad. Men med ödmjukhet, kunskap och vilja kan man i alla fall inom gruppen lappa ihop vad staten slagit sönder.
Det har varit lite mycket nu. När Kirunas nya stadshus skulle invigas fanns en lång lista över inbjudna gäster. Men, hoppsan, Sametinget fanns inte med. Presidieordföranden Paulus Kuoljok hade ”fallit bort” från listan. En tabbe, sade kommunalrådet. Strukturell rasism, säger vi.
Sedan kommer larm från Malå. Den skogssamiske renskötaren och kulturprofilen Jörgen Stenberg har fått sig en hårresande, hjärtskärande, berättelse till livs, då ett av hans barn har varit med om något absurt i skolan. Under en lektion när eleverna skulle lära sig att föra fram sina åsikter användes en exempeltext som en tidigare elev skrivit. Texten innehöll en rad fördomar om samer och renskötare, som att slarviga renskötare låter sina renar vistas på vägen, att ersättningarna för trafikdödade renar är för hög, att det borde vara jakt på ren på samma sätt som på älg och att renarna bör stängslas in så att de inte stör. Strukturell rasism? Ja. Vardagsrasism? Ja. Mobbning? Ja. Fullständigt smaklöst? Jess.
Och tidigare i höstas var det barn i en skoltaxi som fick höra både det ena och det andra av chauffören.
Ja, och sedan är det ju det vanliga. Skogsbruket fortsätter med sina vansinnesdåd, Vattenfall planerar för storsatsning på vindkraft i renbetesland. Och så vidare.
Det kräver massor med energi för att mota mörkret redan vid hjärnans grind. Men det måste gå. Vi är skyldiga både dem som gått före och dem som kommer efter det. Och faktiskt också oss själva och våra egna liv.
Jag hoppas att ni alla får en god och energigivande jul och ett gott glatt nyår, oavsett om ni sliter med väder och vind i renskogen, sitter på en kontorsstol i Stockholm, drar upp julbordets gravfisk genom ett hål i isen eller skriver på er första eller femte bok. Vi hörs igen strax före Jokkmokks vintermarknad.
Åsa Lindstrand
