DET ÄR NÅGOT med den här tiden på året. Mörkret gör världen tydligare och mina tankar har vandrat mellan frustration och förundran, två känslor som bor oväntat nära varandra.
Det är lätt att fastna i det som skaver. I bråken i Facebookgrupperna. I ett klimattoppmöte där inte en enda svensk minister fanns på plats. I känslan av att de som borde hålla i rodret tappat riktningen.
Men när vi bara söker det som skaver, då är det också det vi finner och det gör världen mindre än jag vill tro att den är.
Samtidigt finns en annan verklighet, en annan puls, som påminner om att världen kan förstås på fler sätt än det som ryms i rubriker och politiska ramar. I den samiska traditionen talas det inte om andlighet som religion utan som relation, ett sätt att leva i förbindelse med naturen. En förståelse som inte låter sig pressas in i den västerländska idén om vad som räknas: det som går att mäta, väga och äga.
När Kukamafolket i Peru efter tio års kamp lyckades freda sin flod blev det ännu ett bevis på det. “Vi försvarar inte bara djuren och fiskarna,” sa de. “Vi försvarar även de andar som lever under vattnet.”
Det var inte vacker poesi, utan en juridisk ståndpunkt i ett system som annars bara räknar det mätbara. I kontrasten blir något tydligt. En sjö är aldrig bara en sjö och en skog är aldrig bara en skog. Men vem har rätten att värdera det? Att värdera det som är just livet.
FÖR NÅGRA DAGAR sedan stannade jag bilen mitt i det gnistrande vinterlandskapet. Jag steg ut, lät tystnaden sjunka in och sa “Snälla, låt ingen ta det här ifrån oss.”
Orden bar tacksamhet och lite vemod. Där vändes min frustration till en vilja att vårda, till en längtan att fortsätta kämpa med ett varmt hjärta.
Jag tänkte på det Mari Boine sagt:
“Många frågar varför jag inte skriver protestsånger längre. Protester är som att banka på dörren till maktmänniskor. Jag var klar med det. Vi har ett arv, en kraft och den ligger i jojken som flätar oss samman med naturen. Den kraften behöver vi lyfta fram igen. Då är vi starka. Då kan ingen hålla oss tillbaka.”
Nu när julen närmar sig tänker jag mycket på just det. Att våga lita på att det vackra och det kärleksfulla är vår största styrka.
Hemma hos oss står dörren öppen på julafton för den som vill äta julgröt. Det är inget stort, men det är något. Ingen ska behöva vara ensam.
Så min uppmuntran den här julen, till dig som är läsare, det är att öva på att öppna din dörr. Öva på att lyssna.
Öva på att ha ett hjärta i fred, även när världen ropar krig. Ring den där personen som skulle må bra av att bli hörd just nu.
Och om du är ensam. Du är räknad och du hör till. Till dig skickar jag en extra julkram. Fånga den.
Med värme och önskan om en god jul,
Natalie Carrion,t f chefredaktör
