Det kom ett sms som ledde till ett telefonsamtal. ”Har du sett filmen om Ulldevis?” frågade avsändaren. Jo, det hade jag. I det efterföljande samtalet säger hen: ”Jag mår dåligt. Inombords. Hela politiken, hur de talar om oss, om renskötseln. Och så nu den här filmen. Hur många människor ska inte nu komma till Ulldevis?” Jag inser att personen i andra änden faktiskt talar om ett slags hemfridsbrott.
HOS MIG slår reflexen till redan när jag ser titeln. Utan karta i Ultevis. Jahapp. Det samtida sättet att skriva lulesamiska på har gått filmteamet förbi. Det som sedan pågår i 59 minuter på TV-skärmen är en orgie i vildmarksträngtan och en excess i koloniala perspektiv. Det börjar skava redan innan den svarta rutan kommer upp. Jag stoppar filmen och läser: ”Att ge sig ut i väglös vildmark utan karta, GPS och telefon kan vara farligt och är något vi starkt avråder från.” Är det på skoj, med en glimt i ögat? Nej, det är nog inte det. Och därmed är budskapet förmedlat: Vår vildmarksguide tar sig an det farliga utan modern teknik och vi får följa med på äventyret genom filmarens kamera!
SNART SKA DOCK det filmskapande teamet ryckas upp ur sina drömmar om den orörda naturen. De springer på både stugor, gamla plastmattor och renstängsel. Och det går inte att ta miste på besvikelsen. När de kommer fram till en liten byggnad säger filmaren torrt:
– Så vilt var det här.
Jag funderar mest på hur de själva hade känt om ett filmteam hade kommit helt oanmält till deras hem och filmat in på knutarna? Men här är det inte så noga. De samiska markerna tillhör ju oss alla, och bostäder på så kallad ofri grund får man väl filma hur närgånget som helst, eller?
– Tycker du att det känns som att vi är i vildmarken nu? frågar filmmakaren.
– Jaa… det är mycket mer renvaktarstugor än jag trodde, blir svaret.
När äventyret går mot sitt slut zoomas några renstängselrullar in.
– Det här får ju området att kännas lite mindre vilt, om man säger så, säger guiden och reflekterar:
– Det är inte ett fungerande ekosystem i en vild aspekt, liksom. Det är väl någon typ av ekosystem mellan människa och djur.
HÄR SLADDAR filmen in på rovdjursfrågan. Ulldevis har, säger man, historiskt varit en område där vargar bor. Men eftersom vargen inte tillåts bilda revir norr om Dalälven, så finns här inga toppredatorer, som reglerar de vilda betesdjuren. Det är det istället människan som gör. Kameran vilar på några höstvackra renar. Voice-over fortsätter: ”Och en del av betesdjuren är förstås inte vilda längre.” Och här sitter jag och törs garantera att det inte finns en enda renskötare i området som inte har mist renar till lodjur, järv eller den björn som filmteamet så gärna vill möta.
EN SCEN förbryllar mig lite extra. När jag ser vildmarksguiden från Örebro gräva upp stenar ur forsen och bära upp dem till skogen måste jag trycka upp hakan med handflatan. Varför i hela friden går han till forsen och plockar upp stenbumlingar? Ahaa, han ska göra en – och jag har blivit hårt drillad i benämningen – Turistárran. Turisteldstad. Han jobbar på med sina bumlingar och när han senare i filmen kommer till en annan árran konstaterar han att ajaj, här har man eldat på en rot.
VI HAR SETT det så många gånger. Representanter för majoritetsbefolkningen kommer och berättar för dem som har skonat skogarna i århundraden genom sitt nästan spårlösa bruk, hur man ska bete sig i dem. De som hittar lika bra i de här markerna som vildmarksguiden i sin trädgård. De som vet, att björnen hellre äter kråkbär än blåbär. De som inte pratar om nattens sovplats som ”en lägerplats som har alla resurser vi behöver”. Dem som har markerna som sitt hem. För dem blir en film som Utan karta i Ultevis ytterligare ett intrång, ännu en exploatering.
JAG TVIVLAR inte på vildmarksguidens skogskärlek. Jag anar också att där finns kunskaper i ekologi, om vad en skog är och hur man klarar sig i den. Men hela perspektivet är främmande från det större sammanhang som gör Ulldevis till vad det är: Ett kulturlandskap där ekosystemet innefattar både renar, rovdjur och människor. Tänk vad fint det blir den dagen SVT, trots tider av hårda sparkrav, satsar sina pengar i en film med ett kunnigt och dekoloniserat inifrånperspektiv.