Usel hantering av minnesord (och svar till insändare)

Dela på facebook
Dela på google
Dela på twitter
Dela på linkedin

Det var med stigande förvåning jag tog del av publiceringen i förevarande nummer av mina minnesord om min far, förre chefredaktören på Samefolket Olle Andersson. Hade min text ”tvättats” med en för journalistisk sedvanligt akribi?

Usel hantering av minnesord

Jag är med 30-årig skribenterfarenhet viss om att jag icke äger min text. När jag väl har skickat in den för publicering,  har den ansvariga utgivaren den helt i sin hand. När tiden för min text skulle gå i tryck, ringde jag den ansvarige utgivaren för att kolla läget. Hon hade i sin tur väntat sig en artikel från min sida.

– Här är det ett fullständigt kaos, säger hon glatt. Har du inte skickat via mejl?

– Nej, jag har sänt med vanlig post, säger jag, kunde inte mejla in bilderna, har inte de tekniska förutsättningarna.

– Nämen, nu hittade jag ditt brev, det har legat här i flera veckor, säger hon med ett obekymrat tonfall.

Hon verkar vara en skön och avslappad människa, hoppas bara hon tar min runa på allvar, tänker jag när vi har avslutat samtalet.

Jag får tidningen i min hand och ser till fasa att min nekrolog är sorgfälligt och nonchalant bearbetad. Några exempel:

”…Scener ut ett redaktörskap” (ur)

”…lokalradiochefen i länetoch” (hopskrivning)

”…drastisk födsel” (tänkte mig dramatisk födsel)

”…samiskspråkiga” (gäller inte singulär person)

”…och Olle så hade han roligt i nästan femtio år” (obegripligt)

”…1900-talet  färmste” (främste)

”…Olle gick pension” (glömt ett i)

Till saken hör att jag två månader tidigare tillsände några minnesord till lokaltidningarna Östersundsposten/Länstidningen. Där handhades minnesorden korrekt och professionellt och utgavs- in extenso- i läsbart skick. I Samefolket var det ovärdig behandling av min far som praktisk taget räddade tidningen. Jag som bokstavligen har vuxit opp med tidningen, får väl hoppas att den redaktionella personalen de följande hundra åren spottar upp sig.

Annars ser jag orosmoln längs den samiska horisonten…

Ola Andersson, Östersund

Svar till Ola Andersson

Samefolket beklagar de korrekturfel som drabbat texten om den legendariske redaktören Olle Andersson. Ansvaret för felen är helt och hållet undertecknads. Att den höga arbetsbelastning som rått på redaktionen under våren inte ska drabba enskilda läsare eller skribenter är en rimlig förväntan, men tyvärr blir det inte alltid så. Att få en lång handskriven text skickad till sig på papper är ett mycket ovanligt förfarande år 2019 och innebär en hel del merarbete jämfört med att få texten mejlad. Texten som Ola Andersson skickade in hade också den flera korrekturfel, vilka undertecknad åtgärdade:

”jag var än så länge bara chef över min själv”

”det är svårast att skriva rolig”

”en kulen november dag”

”utan att ha en obstetriker vid till hands”

”men som tur hade han en lärarinna”

”som han när umgicks i över 60 år”

”Debatten skildes åt i Samefolket den här åren”

”vad han dock kommer att vara ihågkommen är…”

OLA ANDERSSON KALLADE dessutom den under våren bortgångne före detta sameombudsmannen Tomas Cramér för ”självutnämnd”, vilket inte var med sanningen överensstämmande, eftersom Cramér var anställd av SSR. Detta var uppgifter som undertecknad fick lägga tid på att kontrollera, liksom på att göra därav nödvändiga förändringar i texten.

Undertecknad ifrågasätter också Ola Anderssons återgivna citat. Jag har inte med glatt tonfall konstaterat att det råder fullständigt kaos på Samefolket. Det är nämligen inte sant. Däremot har jag sagt att det har varit lite kaotiskt under våren, eftersom vi vid sidan av ordinarie tidningsutgivning också har arbetat med en jubileumsbok. Kuvertet med den handskrivna texten hade inte legat i flera veckor, varför det citatet inte heller är helt korrekt. Möjligen kan det ha legat oöppnat under en vecka. Det ska erkännas, vilket med facit i hand var helt fel, att det inte fanns i tankevärlden att det låg flera handskrivna sidor viktig text i posthögen med företrädesvis reklamtidningar och försäkringsbrev. Den lärdom som dras av detta är att frågan i fortsättningen måste ställas om hur texter kommer att levereras. 

Till sist: Det finns ingen i Samefolkets organisation som gör misstag på grund av arrogans eller nonchalans. Återigen beklagar vi uppriktigt de fel som kommit in i texten. 

Fotnot: Rubriken till Ola Anderssons text ovan har undertecknad satt.

Åsa Lindstrand, chefredaktör och ansvarig utgivare