När ett barn berättar sin mörkaste hemlighet, den hemligheten som gör mest ont, som skadar mest, önskar jag att ni vågar tro på barnet, att ni vågar ta ställning för barnet.
Det är våran skyldighet som vuxna att välja att tro på barnet när det berättar om sina upplevelser av våld och sexuella övergrepp, även om det är ofattbart och svårt att ta in när man hör det. Det är något barnet har gått igenom, det har varit barnets verklighet och det krävs ett otroligt mod att berätta och därför får inte deras berättelser förminskas eller tystas ner för att vi tycker det är för obehagligt att föreställa sig det barnet har gått igenom eller av rädsla för att lägga sig i andras angelägenheter.
Barnet sliter ofta med olika problem varje dag relaterat till de övergrepp som barnet hat blivit utsatt för. Vardagen handlar om mardrömmar, ångest, hat, sorg, skam, skuld, självmordstankar, posttraumatisk stress. Allt finns där. Och mer därtill. Allt destruktivt som en människa kan genomleva. Samtidigt som barnet försöker leva, inte bara överleva.
För en förälder är vetskapen om att en vuxen person har våldfört sig sexuellt på det barn man på alla sätt har försökt skydda från allt ont i världen sedan det föddes övermäktigt att bära. Att få reda på att det värsta har redan hänt det dyrbaraste i livet. Att det är så mycket som är förstört och den förbannade, efterhängsna rädslan varje dag att barnet har förlorat möjligheterna till ett bra liv, för att en annan vuxen redan har förstört livets början för barnet.
NÄR MITT BARN berättade om våldtäkterna som pågått under flera års tid var det som att helvetet öppnade sig framför mina fötter. Som om världen ändrade form. Och ingenting är sig likt efter det. Jag befann mig i helvetets innersta trodde jag, men det öppnades ännu en dimension av helvetet och bortom det fanns många fler helveten. Och vi insåg att man kan leva i det också. Det finns många olika helveten som man kan befinna sig i samtidigt och ändå leva.Förundersökningen blev nedlagd i brist på bevis, ord står mot ord och det saknas tillräckligt robust stödbevisning för att kunna emotse en fällande dom. Ingenstans står det att förövaren är fri från skuld, hen har klarat sig undan genom att använda sig av sin främsta förmåga, att ljuga. I sina försvarstal till alla som lyssnar menar förövaren underförstått att mitt barn ljuger om våldtäkterna. Det handlar om att ord står mot ord. Ett barns ord mot en vuxens ord. Ett offers berättelse mot förövarens förnekelse. Ett barns mod mot en vuxens feghet. Ett barn. Mot en vuxen. Vad är oddsen?
JAG ÄR MAMMA till ett barn som har fått sin barndom förstörd och blivit fråntagen sin ungdomstid. Det minsta jag kan göra för mitt barn är att berätta om det som har hänt och jag väljer att vara anonym här av den enkla anledningen att förövaren har kommit på ett sätt att tysta ner det hen har gjort mot mitt barn, ett mantra satt på repeat, ”anmäla för förtal”.
Hen har gjort det förövare alltid gör, tystar ner offret och omgivningen. Omgivningens tystnad är det effektivaste skydd förövaren har. Tystnad om övergrepp och våld skyddar aldrig offret.
”Tänk på barnet” hör jag ibland och vill bara göra det klart för alla att det gör jag jämt. Jag tänker ständigt på hur mitt barn vill att vi vuxna tror på barnets berättelse. Mitt barn vill att vi pratar om det som har hänt och placerar skulden och skammen där de hör hemma, nämligen hos förövaren. Mitt barn vill att omgivningen ska veta vad som har hänt för att vi vuxna ska utgöra det stöd och skyddsnät som förväntas av oss som vuxna gentemot ett barn. Det som är våran skyldighet gentemot barnen.
INFORMATION kring sexuella övergrepp finns lättillgängligt på 1177, där finns också kontaktinformation till olika stödorganisationer.
En mamma
