Redaktören

Varm och skönt och ogrönt

 

Njöt du också av de långa varma sommarkvällarna? Och tänk att här uppe i norr var det nästan alldeles lagom varmt i vattnet för att ta sig ett svalkande dopp. Inte så där ljummet som i söder, där algblomningen lurar bakom snart sagt varje udde.

Men hoppsan, nu började det visst brinna. Där gick en del av vinterbetet upp i rök. Och kolla här, på Facebook, ett upprop att folk ska slå gamla vallar, för det kommer att bli höbrist. Och nu, nu berättar tidningen att väntetiden till slakterierna är flera månader lång, för bönderna kan inte ha kvar sina djur när de inte har mat till dem.

Och efter den heta, torra sommaren kom FN:s klimatpanels rapport. Rena katastroflarmet. Sveriges främste klimatexpert Johan Rockström menade att vi har tio år på oss att begränsa den globala uppvärmningen till en och en halv grad. De två grader vi talat om tidigare räcker inte.

Det finns många klimatskeptiker därute fortfarande. De finns i majoritetssamhället, men också inom till exempel den samiska gruppen. Samtidigt som vi vet att urfolk, de som fortfarande lever någorlunda nära naturen, är de som drabbades först och mest. Skeptikerna säger att det spelar ingen roll vad vi gör, för Kina är så mycket värre. Och USA. Eller: Det lilla min skoter släpper ut, det är så försumbart. Och för många tycks frågan om bränslekostnader fortfarande vara den viktigaste valfrågan.

 

Och trots att en enda torr och varm sommar gör att våra möjligheter till nationell självförsörjning faktiskt påverkas, så ställer vi inte om. För egen del känner jag mig ofta fast i ett system som jag har svårt att ta mig ur. Det funkar inte med tåg till södra Sverige varje gång. Vill jag bo nära naturen kräver det en viss pendlingssträcka nästan varje dag. Jag lever i en tid och jobbar i en bransch som kräver en hel del strömkrävande och mineralkrävande elektronik. Men jag har också börjat avstå erbjudanden om nya telefoner så fort ett avtal går ut. Jag försöker begränsa min konsumtion i största allmänhet. Jag har inte ätit industrikött på 25 år. Men i det stora hela är jag, som nästan alla andra i västvärlden, en klimat- och miljöbov. Fast jag inte alls vill. Det är skitjobbigt.

I det här numret har vi talat med en beteendevetare om varför det är så svårt för oss att leva klimatsmart. Det sitter nämligen i våra huvuden. Vi har också träffat konstnären Nikolaus Kitok, som bor dit endast tåget, skotern och fötterna går. Sprakande glada bilder från Sápmi Pride finns här, liksom smärtsamt sorgliga rapporter från andra sidan Atlanten. Alltid med mera.

 

Åsa Lindstrand

En önskan om frid och kraft

Jag sitter och skriver porträttet om Eivor Auna när en vän tittar in. Hen frågar vad jag gör och jag berättar om Gåjkkul där renhjorden ska ha sträckt sig sex kilometer lång från Edefors till ...

Redaktören 1-2018

Staare anknöt bakåt och blickade framåt Det blev en rivstart. Med solens ankomst över horisonten som startskott drog det igång. Jokkmokks marknad fick detta år nöja sig med att vara uppvärmning ...

Tagga upp, samisktalande!

Jag älskar språk. Inte så att jag kan särskilt många, men språk som företeelse älskar jag. Ibland har jag ångrat att jag inte blev språkforskare. Kanske inom språksociologi. Hade jag blivit det ...

Om makten i maktskiftet

Det har varit nordiska samermästerskap. Det är en stor grej. Inte minst lassokastningen känns som en prestigefylld sak. Och så har det varit renskötarkongress. En kongress för renskötande folk ...

Att strida eller inte strida – det är frågan

Jag för ofta en kamp med mig själv. Ska jag ta debatten om gruvetableringen i Gállok med gruvkramare IGEN? Ska jag lägga ut den där skärmdumpen från en sida där kvinnoförnedrande och mansgrisiga ...

REDAKTÖREN: Är det världen som är galen, eller jag?

Samefolket 2-2017 Den frågan har säkert många av er ställt, i alla fall någon gång. Sunda människor rannsakar nämligen sig själva emellanåt. Jag drar ofta slutsatsen att även om jag inte är ...