replik av ärkebiskop Antje Jackelén
Lilian Mikaelsson, Marie Persson Njajta och Jan Rannerud skriver den 23 juni i Samefolket under rubriken ”Invänta tiden för förlåtelse!” att det är för tidigt för Svenska kyrkan att uttala en ursäkt för kyrkans delaktighet i oförrätter som begåtts mot det samiska folket.
Vi är överens om flera saker. Att någon förlåter får aldrig tvingas fram. Bara den som vill ge förlåtelse kan avgöra när det är rätt tid att förlåta. Det gör inte den som ber om förlåtelse. När du har insett och begrundat en oförrätt du har begått, ska du be om ursäkt. Samtidigt kan den som ber om ursäkt inte göra anspråk på hur den som tar emot ursäkten ska reagera. Det gäller också när Svenska kyrkan framför en officiell ursäkt till det samiska folket. I den bemärkelsen kan vi bara komma med tomma händer när vi ber det samiska folket om ursäkt.
VI ÄR OCKSÅ överens om att Svenska kyrkan behöver ta ansvar för de oförrätter som begåtts. Den sanning som har forskats fram i vitboksprojektet i samarbete mellan Svenska kyrkan och Umeå universitet och de erfarenheter som dokumenterats i boken om nomadskolorna anser vi alla är nödvändig att ta till sig. Förtryck av samisk andlighet, språk och kultur, kategoriklyvningen och rasbiologin är inte en avslutad historia. Deras konsekvenser vållar lidande och konflikter än idag.
Vi är troligen också överens om att det behövs mer än att ta fram sanningen. De som representerar förövarsidan måste också låta sig beröras av den smärta och den orättfärdighet övergreppen har lett till. Det leder i sin tur till viljan att be om ursäkt, att arbeta för att det som skett inte upprepas och att åta sig att tillsammans med dem som har kränkts arbeta vidare framåt. I den bemärkelsen kan våra händer inte vara tomma när vi kommer till det samiska folket för att be om ursäkt.
Sedan 90-talet har det i Svenska kyrkan arbetats med vår delaktighet i koloniseringen av Sápmi. Tillsammans med samer har vi försökt påverka staten i riktning mot en sannings- och försoningskommision. Vi har ordnat rundabordssamtal för att komma vidare i frågan om repatriering av samiska kvarlevor. När vitboken och nomadskoleboken publicerades 2016 ordnade vi seminarier och var överens om att nu var det viktigt med den rätta tajmingen. Det gick inte an att luta sig tillbaka och släppa engagemanget. Det gick inte heller att forcera fram vare sig ursäkt eller accepterandet av en ursäkt.
UNDER HÖSTEN 2019 meddelade så Samiska rådet kyrkostyrelsen att det nu ansåg tiden mogen för Svenska kyrkan att arbeta fram en officiell ursäkt. (Samiska rådet i Svenska kyrkan består av sju ledamöter och lika många ersättare som utses av kyrkostyrelsen. Fyra av dessa nomineras av Sametinget, två av kyrkostyrelsen, två av biskopsmötet, två av Sáminuorra och två vardera av Härnösands och Luleå stift). Rådet betonade också nödvändigheten att denna ursäkt kom tillsammans med handfasta åtaganden. Annars skulle den inte vara trovärdig och göra mer skada än nytta.
Kyrkostyrelsen har sedan dess arbetat med frågan om ursäkten och därmed förbundna åtaganden. Upprepade samtal har förts både med företrädare för de nationella samiska organisationerna förbunden, alla partiledare i Sametinget samt stiften. Kyrkans alla tretton stift står nu bakom både ursäkten och åtagandena. De flesta samiska organisationerna gör det också. Det är smärtsamt att inte alla är överens. Ödmjukt måste vi inse att denna oenighet delvis också är en följd av den kategorisering av samerna som vi själva har bidragit till.
Åtagandena berör åtta områden, bland annat samiskt kyrkoliv, barn och unga, samt inflytande liksom markfrågor. Svenska kyrkan avsätter 40 miljoner kronor för arbetet under den närmaste tioårsperioden. Vi håller med Lilian Mikaelsson, Marie Persson Njajta och Jan Rannerud att särskilt markfrågorna kräver mer forskning. Därför har vi avsatt en del av medlen för detta.
SVENSKA KYRKAN HAR kommit till den punkt där vi måste uttala en officiell ursäkt. Det handlar dock inte om ”att manifestera en förlåtelse” som Lilian Mikaelsson, Marie Persson Njajta och Jan Rannerud skriver, eftersom frågan om förlåtelse här ägs av samerna, inte av Svenska kyrkan. Igen, den som ber om ursäkt bestämmer inte hur den som får ursäkten reagerar.
Vi kan idag blicka tillbaka på en rad händelser, initiativ och aktioner under flera år där samer och företrädare för Svenska kyrkan har mötts, samtalat i ögonhöjd och arbetat mot gemensamma mål. Än är kanske isen tunn under våra fötter när vi försöker gå tillsammans. Men vi tror, hoppas och ber att en officiell ursäkt och de åtaganden som Svenska kyrkans alla stift nu står bakom gör den gemensamma vägen framåt mera hållfast. I gemensamma överläggningar har vi kommit fram till att ursäkten ska framföras två gånger. En gång i samband med att kyrkomötet är samlat i Uppsala domkyrka den 24 november i år och en gång i samband med Ságastallamat 2 i Sápmi i oktober 2022.
Ärkebiskop Antje Jackelén, Svenska kyrkan
