Spår som förskräcker – reflektioner kring Norrbottens-Kurirens ledare den 14 respektive 22 maj

Dela på facebook
Dela på google
Dela på twitter
Dela på linkedin

Den 3 mars 1940 brinner Norrskensflammans redaktion i Luleå. Fem personer mister livet. Två av dem är barn. En av hjärnorna bakom attentatet är Gunnar Hedenström, journalist på Norrbottens-Kuriren. Det skulle också visa sig att terrorattentatet planerats just på Norrbottens mest anrika tidningsredaktion, nämligen Kurirens. En av tryckfrihetens tjänare hade ambitionen att med brutalitet tysta en annan, och slutade som mördare. Och brutalitet var Hedenström och hans kumpaner sannerligen inte ensamma om 1940. Det hände som bekant obehagliga grejer ute i Europa, under högerextrem flagg. Allt hängde ihop. Att Norrbottens-Kuriren också upplät utrymme för både annonser och artiklar åt högerextrema SNF, Sveriges Nationella Förbund, är ett faktum. Andra, uttalat nationalsocialistiska partier, annonserade i tidningen med hakkorset prydligt i print.  

Jag tillbringade mina första tio år som journalist på Norrbottens-Kuriren. Det var en bra tid. Högt i tak. När jag så småningom blev lokalredaktör i Jokkmokk hade jag stor frihet i mitt jobb. Eftersom jag bevakade en samisk ort och på grund av ett personligt intresse belyste jag gärna samiska frågor och möttes aldrig av motstånd mot det bland kollegor eller överordnade.

Men på senare tid har jag läst två minst sagt betänkliga ledare på temat samebyarnas makt i Norrbottens-Kuriren. Den politiske redaktören Daniel Persson leker journalist och intervjuar en kristdemokrat med rösträtt i Sametinget. Det sker enligt modellen som man ropar får man svar. Sedan blandar Persson upp citaten med lika delar egna åsikter som om de vore fakta. Och vips! så har man en flamberad mishmash av historielös dynga, svepande generaliseringar och riktigt grova liknelser. 

Att diskutera de skillnader som finns för samer med samebymedlemskap respektive dem utan är ett samtal som behövs. Det har behövts sedan kolonialmakten Sverige 1928 klöv det samiska folket med ett så uselt snitt att det blöder än. Det samtalet pågår ständigt, oftast på ett vettigt sätt, till exempel i det samiska parlamentet, Sametinget. Hela kompetensen och alla olika sanningar finns där. Men istället för att djupdyka journalistiskt i en situation som påverkat så många människor i Norrbotten under lång tid, är en ledartext där utgångspunkten är verklighetsfrånvänd vad Norrbottens-Kuriren åstadkommer. Ur texten: 

”Grundläggande delar av många människors liv påverkas och det finns en väldigt utbredd uppfattning att det inte tas någon hänsyn till detta.”

Det som åsyftas är bland annat att samebyarna ofta avstyrker fritidshusbyggen och företagssatsningar. Jag vet inte, Daniel Persson, hur mycket hänsyn som togs till de samer vars liv slogs i splittring när 1919 års renbeteskonvention ledde till tvångsförflyttningar av nordsamer till sydligare områden. Jag vet inte hur mycket hänsyn som togs till dem som lidit trauman intvingade i de rasbiologiska experiment som förringas i texten. Jag vet inte, faktiskt, hur mycket hänsyn som togs när Sverige gång på gång förhandlade bort sina medborgares renbete på norska sidan. Sanningen är nog att den kumulativa effekten av visad hänsynslöshet från Sverige är så kompakt, att samebyarnas invändningar mot exploateringar inom överskådlig tid aldrig kommer i närheten av kolonialmaktens hänsynslöshet.

Riktigt bedrägligt blir det när Daniel Persson beskriver renägarna, särskilt dem med många renar, som resursstarka. Landskapet berättar om vem som varit resursstark sett till såväl av staten sanktionerade rättigheter som pengar. De resursstarka är de som koloniserar och som gynnas av kolonialismen. Läs: LKAB, Vattenfall, Sveaskog, diverse skogsallmänningar och svenskar i allmänhet som byggt sitt välstånd på att en grupp, den tidigare markägaren, tryckts tillbaka. Och läs gärna ortsnamnskyltarna! De berättar rätt tydligt om undanträngning och vem som skrivit historien. För jag lovar. Älvsbyn, Storforsen och Boden hette något annat en gång i tiden och i skymundan lever de namnen ännu kvar. 

Den allra värsta formuleringen är trots allt denna: ”Samebyn är en udda fågel i det svenska samhället som ju bygger på regelefterlevnad. Som systemet är utformat i dag är det kanske till och med lämpligt att likna det vid en främmande, invasiv art.”

Är det någon annan som känner lite déjà vu här? Vad kallades judar av nazisterna? Var det inte löss? Det går nämligen inte att komma undan, som Daniel Persson försöker i sin iver att rentvå sig i ledare nummer två, med att samebyn är en konstruktion, inte en människa. Upplysningsvis: Samebyarna har medlemmar som är människor, dessutom människor tillhörande en koloniserad etnisk minoritet. Och de regler och lagar som samhället bygger på är alltid skrivna av majoriteten.

Planer smiddes i Kuriren-kåken och Flamman brann. Där hoppas vi att Kurirens mörka historia tar slut. Jämförelsen mellan dådet mot kommunistiska Flamman och nazismen ute i Europa och formuleringen om invasiva arter kan te sig dramatisk, men det är samma mekanismer och tankemönster som ligger bakom, där man avhumaniserar och osynliggör dem som berörs i den politiska övertygelsens namn. Det hade varit befriande om ansvarig utgivare ville förmedla sin syn på liknelsen mellan samebymedlemmar och invasiva arter i relation till paragraf 6 i Tryckfrihetsförordningen: 

Som tryckfrihetsbrott anses hets mot folkgrupp som innebär att någon hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck. Lag (2018:1801).

Åsa Lindstrand
chefredaktör och ansvarig utgivare för tidningen Samefolket

Vill du läsa hela artikeln?

Beställ din tidning genom knappen nedan. Vi ser fram emot att kunna erbjuda alla våra prenumeranter både en tryckt och digital tidning, från och med den 1 juli 2020.
Åsa Lindstrand

Åsa Lindstrand

Chefredaktör