Lena Stenberg fick Såhkies hederspris

Dela på facebook
Dela på google
Dela på twitter
Dela på linkedin

Det var en överraskad och rörd Lena Stenberg som tog emot Såhkies hederpris 2020 i samband med att Samiska veckan invigdes på Tráhppie i Umeå. 

– Att bli uppmärksammad för ens arbete är jätteroligt, säger Lena Stenberg.

Staten har arbetat länge och idogt för att tvinga undan samerna från sina marker, menar Lena Stenberg. ”Det är egentligen ett under att det fortfarande finns kvar samer överhuvudtaget,” säger hon.

Utanför caféet Tráhppies fönster dalar lätta snöflingor från en vit himmel. Inne i lokalen har tonerna från Ann Salomonssons jojk bytts ut mot applåder, när Umeå sameförenings ordförande förkunnat att föreningen utsett konstnären Lena Stenberg till årets hederpristagare. 

– Hon är en av föregångarna inom den samiska politiska konsten, säger Ann Salomonsson och fortsätter:

– Lena kritiserar och kommenterar den pågående markexploateringen i Sápmi men tolkar även historiska händelser som tvångsförflyttning. Lenas konst är ständigt aktuell och hon är en god förebild för unga samtida konstnärer. 

Unga samtida konstnärer, ja. Det finns ett uns av irritation i Lena Stenbergs röst när hon konstaterar att många unga konstnärer tror att man gör något nytt och bryter ny mark. 

På väggarna inne på Tráhppie hänger Stenbergs utställning Nomad. En serie bilder som 

hon började arbeta på redan 1990 när hon var inne på sista året vid studierna på Konstfack. Serien fokuserar på hennes morföräldrars påtvingade resa när de tvångsförflyttades från Karesuando, och ifrågasätter en lika påtvingad nationalitetstillhörighet. 

– Jag blir irriterad på att man hela tiden ska benämna samer som till exempel finska samer. Vi är samer – punkt, säger Lena Stenberg. 

– De som tvångsförflyttades tvingades att välja medborgarskap och bli svenska, norska, finska eller ryska.

STENBERG HAR ARBETAT med många olika uttryckssätt och material genom åren. Från skulpturer och installationer till måleri och dokumentärfotografi. Till Nomad har hon använt sig av gamla fotografier av sin mormor och morfar, tagna under perioden när de tvångsförflyttades. Som Stenberg beskriver det så levde hennes släktingar i gränsområden men att man då inte tänkte i termer av statstillhörighet. Sommarbetet var på norska sidan för att det var trevligt och bra där, sen rörde man sig mot Finland andra tider på året. Det förändrades dock hastigt när länderna började stänga sina gränser. 

– Mormor kunde finska och norska men inte svenska. Men hon tvingades att bli svensk, säger Lena Stenberg. 

I några av fotografierna har porträtt kombinerats med svenska eller finska flaggan, och som betraktare slås man av tanken hur fullkomligt ett liv påverkas utifrån vilken nationstillhörighet man råkar ha.

– Jag ville visa hur tvångsförflyttningen var en del av kolonialismen. Hur nationer tvingat bort samer, trängt undan renskötseln för att kunna exploatera marken. Det började med jordbruk men blev snart till gruvbrytning och skogsarbete.

– Det är egentligen ett under att det forfarande finns kvar samer överhuvudtaget. 

ETT AV VERKEN på väggen föreställer ett schackbräde där porträtten av hennes borttvingade släktingar tryckts som ett lager ovanpå det svartvita rutmönstret. Symboliken är slående: samer blev som pjäser staten flyttade runt på sin egen spelplan som man bäst behagade. 

Tankar om den påtvingade nationalitetstillhörigheten och hur det påverkat uppfattningen av ens egen identitet är något som fortsätter att uppehålla Lena Stenberg. 

– Jag kan tycka att den här försvenskningen, förnorskningen, förfinskningen bara har eskalerat – och att vi samer godtar det.

Varför tror du att det är så?

– Många kan inte historien, andra är osäkra på sin identitet. Vi är så påverkade av nationalismen.

TEXT OCH FOTO JONATAN STÅLHÖS