Viktiga kaffestunder med språk och minnen

Friday, 27 February 2015 15:17
TRÄFF Smaker, dofter, föremål, bilder och ord gör gamla minnen levande.
– Dat lea njalggat, säger Inga Labba på det språk som är hennes, nordsamiskan.
Hon tar för sig av torrköttet som Inger Fjällås serverar under en av de högtidsstunder som erbjuds samisktalande i kommunens äldreboenden.

TEXT OCH FOTO MARIANNE HOFMAN
– Dat lä njalge, instämmer Dagny Skaile, på pitesamiska.
Dialekterna, eller varianterna om man så vill, skiljer sig åt, men damerna runt bordet förstår varandra och pratar obehindrat med varandra.
– Gijto, säger Dagny när kaffekoppen är full.
Träffens tredje deltagare, Siri Larsson, har levt med både nord- och pitesamiskan, och blandar dialekterna när hon berättar.
Eftersom Arjeplog är en samisk förvaltningskommun, erbjuds samisktalande i kommunens äldreboenden att delta i träffar när det samiska står i fokus.
Inger Fjällås ansvarar för träffarna, och en viktig ingrediens är “Kaffa båddå”, kaffestunderna.
Tanken var att ibland kunna laga mat som de äldre levt med, till exempel blodpalt och kokt renkött. Men reglerna för livsmedelshantering sätter käppar i hjulet för detta.
Däremot serveras torkat renkött och kaffeost vid bordet.
Och att det är uppskattat råder det ingen tvekan om.
– Har du torkat älgkött någon gång, undrar någon av de tre damerna vid bordet.
– Jo, nog har jag provat, men det är inte riktigt som det ska, svarar Inger Fjällås, och damerna nickar instämmande. De vet vad Inger menar. Och de är helt eniga.

TORKAT RENKÖTT, rökt fisk, kaffeost och – kanske det just idag allra mest uppskattade: nybakt mjukkaka, direkt från bagarstugan där systrarna Kerstin och Doris Flinkfeldt höll till.
Alla damerna vid bordet har växt upp och levt sina liv i renskötarfamiljer, med renskötseln i vardagen. Samtalet runt bordet handlar om renar. Om mat. Om språket.
– Det värmer alltid i hjärtat när man ser en ren. Det är där, inne i hjärtat, som renen finns, säger Dagny Skaile och visar ljuslyktan av glas som pryds av en ren.
Ibland är orden i deras samtal på svenska, ibland på samiska. En del av de samiska orden förstår jag. En del av orden översätter de för min skull. En del översätts inte. Det här är deras stund.
– Vi brukar prata bara samiska på de här träffarna, det är det som är meningen, säger Inger Fjällås.

INTE BARA MATEN, utan även de till synes små föremålen betyder mycket för att locka fram minnen och berättelser. En ren på en ljuslykta, en samisk flagga, en kniv…
Ingers halssmycke, ett renhorn av silver, lockar också fram tankar, minnen, skratt och berättelser.
I ett minnesskåp på Vaukagården finns olika bruksföremål, inköpta eller skänkta.
Här finns bland annat skoband, skohö, kniv och lassoring. Föremål som alla känner igen och har använt.
Skåpet är låst, men står strategiskt placerat på en plats där många passerar och kanske stannar upp ibland för att titta en stund, och minnas.
Inger Fjällås brukar ta med sig föremålen till träffarna.
– Att få hålla i och prata om bruksföremålen är väldigt uppskattat. Och att känna doften av barkat och garvat skinn…
Samtliga samebyar i Arjeplogs kommun finns representerade i minnesskåpet. En hornring från Luokta-Mavas, lassoring från Västra Kikkejaur, skoband från Ståkke och Maskaure, kniv från Svaipa, kaffepåse från Semisjaur-Njarg.

PÅ BORDET LIGGER ett par gamla exemplar av tidningen Samefolket. Ett av omslagen pryds av Inga Labba och hennes dotter Anette.
Ett annat omslag, från 1952, förkunnar i en annons att “En same bör alltid ha med näringsrik SMP-välling”.
Inga Labba bläddrar i en av tidningarna.
Läser kanske inte så mycket, men ser bilder på människor och miljöer som hon känner igen.
Dagny Skaile berättar om skoband, och om att väva dem utan redskap.
– Det var bara handarbete, och det tog tid att väva ett band. Men man kunde ha med sig det och väva överallt eftersom man inte behövde någon sked.
Träffarnas innehåll varierar, liksom antalet deltagare.
Oftast håller man till på Facklan eller Vaukagården. Men ibland blir det någon utflykt. Inger Fjällås har ordnat resor till bland annat Båtsuoj och Silvermuseet. Och kanske blir det en tur till Arvidsjaur med besök i lappstan där under våren.

Bildtexter:

Äldreboende1: Kaffa båddå på Facklan i Arjeplog. Där kaffeost, torrkött, rökt fisk och mjukkaka direkt från bagarstugan blandas med samtal på samiska och minnen från förr. Inger Fjällås håller i träffarna för samisktalande i kommunens äldreboenden. Det är högtidsstunder för Siri Larsson, Inga Labba och Dagny Skaile.

Äldreboende2: Regler för livsmedelshantering tillåter inte matlagning vid dessa träffar. Men så långt det är möjligt erbjuds deltagarna smaker och dofter som de är vana vid.

Äldreboende3: Gamla exemplar av Samefolket. Mycket uppskattade att bläddra i, och bilderna ger upphov till nya samtalsämnen om människor, miljöer och händelser.

Äldreboende4: I ett skåp på Vaukagården, med dörr och väggar av glas, finns en liten samling av bruksföremål, från alla de samebyar som finns i Arjeplogs kommun.

Äldreboende5: Minnen för alla sinnen. Doften och känslan av ett barkat, garvat skinn är ingen självklarhet att få uppleva på ett äldreboende. Men föremålen i minnesskåpet är inte bara till för att titta på. De är till för att uppleva.

Äldreboende6: Det är de små detaljerna som gör det. Siri Larsson noterade att det silversmycke Inger Fjällås bar på hade formen av ett renhorn.

Last Updated on Friday, 27 February 2015 15:19

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.