Urfolkskonventionen ILO 169

Urfolkskonventionen ILO 169 ger vissa garantier för urbefolkningarnas markrätt. Enligt folkrätten är Sverige skyldigt att ratificiera ILO 169. Denna konvention antogs av FN 1989 och skulle börja gälla 1991, men Sverige har vägrat ratificiera den. Danmark och Norge har ratificierat konventionen.
   
I Sverige ställer kvardröjande rasism och kleptokrati (stöldvälde) stora hinder mot ratificeringen av ILO 169. Föråldrat tänkande och skräck för uteblivna anslag hindrar forskare och kyrkan att engagera sig för ILO 169.
   
Det som avgör samekulturens bestånd i Sverige är rätten till land och vatten. Ett fristående rättsväsen som följer frihet, jämlikhet och broderskap ställs på prov i det pågående Girjas-målet om samebyns äganderätt till jakt och fiske. Detta mål har segat sig fram alltsedan segern i Höyesterett 1968 (Altevatn).
   
Ett samernas samepolitiska program för Sverige behövs. Sametinget är dock ett statligt ämbetsverk – som juridisk person en del av staten – och inte fritt att anta ett samepolitiskt program.
   
Sverige har ratificierat konventionen om mänskliga rättigheter, vilken ger varje folk rätt till självstyre, och konventionen mot rasdiskriminering med klagorätt till FNs komitté i Geneve. Det över allt närvarande gruvhotet mot samerna förtjänar en sådan prövning i Geneve.
   
Lars Walkeapää, Jokkmok
Lars J. Nutti, Porjus
Leif Wäppling, Rönninge

Genom
Tomas Cramér

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *