Språk och bekräftelse

Översättning av Henrik Barruks betraktelse ”en umesamisk röst”. Orginaltexten är på umesamiska.

En gång kom en man till mig och sa: ”Fortsätt att undervisa barnen i det samiska språket,
för människor förväntar sig att jag skall kunna något som jag inte kan.” Det var uppenbart att han kände en smärta när han talade om det. Försiktigt och stilla hade han tänkt på sitt modersmål och vågat erkänna för sig själv att det samiska språket är viktigt.

Det visade på en stor frimodighet och så långt gånget är det för språket, att våga erkänna för sig själv att samiskan är viktig, är faktiskt frimodighet. Förlora sitt modersmål är en tung börda att bära på och jag förmodar att också mannen någon gång tänkt på, varför han inte kan tala sitt eget modersmål. Resultatet av det är en smärta som kommer in ifrån människan, mer än från något yttre, och ingen människa klarar av att axla den bördan.

Naturligtvis går det att hantera en sådan smärta på olika sätt, ett sätt är att förneka språket och skjuta problemet ifrån sig: ”Det är inte så viktigt och nödvändigt att kunna det samiska språket, och bestiga det där språkberget är omöjligt.” Naturligtvis kan man både förstå och hålla med om det, men ett språk betyder mer än att bara kommunicera med varandra.

En ung människa, eller en gammal människa som har börjat lära sig några samiska ord, genom vilken glädje strömmar fram, tydliggör hur ett språk är mer än att bara kommunicera med varandra. Landet, folket och språket sammanfattas i ett enda ord på samiska, sámie eller sábmie. Det går nämligen inte att skilja dem åt, människan är i behov av både landet och språket, och kan inte heller vara åtskiljd.
Om vi har den visionen och även lyfter upp människor och bekräftar dem, då först kan en människa bli en hel människa. Målet och arbetet består nu i att bekräfta människor och bereda rum för dem, så att folket ryms. Jag förmodar att alla kan ge det vittnesbördet, att det är lite för trångt om utrymme, och var och en av språkarbetarna arbetar ensamma i sina egna öar, trots att de möter samma svårigheter och även samma lycka.

Vissa människor som vi uppfattar som frånstötande skulle även bli annorlunda och vara en tillgång för oss alla, om vi bara bekräftade dem.
Hur kan vi då bekräfta dem? Att få vara med och dela med sig av sin del och rikedom är bekräftelse, och först då kan man ta emot ifrån något annat, även från det okända. Inte ska vi väl ta ifrån människor glädjen, glädjen över att ge. Jag vet inte om du någon gång har tänkt på, att på samma sätt som den styrande svensken har behandlat samerna, kan vi också finna bland samerna. Jag tror jag vågar påstå att alla samer har fått smaka av den frukten och den är väl inte så god, eller hur?

Håller du med, om vi ska kunna förnya språket så måste vi tillåta en annan frukt födas fram. En god frukt mognar fram, när vi hjälps åt att tillverka ett lämpligt ok, som blir till nytta att axla denna börda. Lyssna! Den man som kom till mig och även andra, skall kunna säga i glädje: ”Jag har hittat mitt modersmål och smärtan har försvunnit från mig.” Det lämpliga oket är det goda exemplet som jag senare kommer att skriva om.

henrik.barruk@storuman.se

Åsa Lindstrand

Åsa Lindstrand

Chefredaktör