Sigrid Stångberg – Äntligen är urminneshävd erkänt i Västerbotten

Tuesday, 18 April 2006 12:14
Jag är ursame i Vapstens lappby och har tagit del av domen i Nordmalingsmålet och konstaterar att äntligen är Urminneshävdsbegreppet erkänt också i Västerbotten län, Södra Lappland.

Jag engagerade mig i samepolitiken när det blev känt att den aviserade rennäringslagen skulle komma att ytterligare kategorisera samerna. Inom Storumangruppen reagerade vi starkt mot förslagen i skrivelser till den statliga kommittén inför 1971 års rennäringslag, den kommitté, där samerna ju endast hade en representant. Ingenting hjälpte utan vi blev obönhörligt utestängda från våra förfäders näringar och marker av Länsstyrelsen och den statligt accepterade samebyn. Detta trots att vi bildade styrelse och skrev stadgar och ansökte enligt de nya instruktionerna före 1971.

På den tiden var jag även fackligt engagerad och vid TCO:s representantskap i Umeå råkade jag höra en tjänsteman vid Länsstyrelsen som hånfullt berättade om vår ansökan och hur man lyckades hjälpa den accepterade samebyn att bilda styrelse och skriva stadgar så att man snabbt kunde avslå ”ursamernas” ansökan. Efter att ha läst Folke Grubbströms bok ”Färdas som en människa” har jag fått ytterligare bekräftelse på mina misstankar om orättvis behandling i på 70- och 80-talen.

Vi överklagade flera gånger till olika instanser och hänvisade till urminneshävd, som är en grundlag och som därför står över rennäringslagen för att påtala att vi är medlemmar enligt övergångsbestämmelserna och därför skulle kallas till möte för diskussion om andra möjligheter som hade kunnat rymmas innanför den nya rennäringslagen

Jag har under en lång följd av år deltagit på samiska landsmöten för att föra fram de starka rättigheterna som samerna, också de icke renskötande samerna och i egenskap av folk, innehar. Under den förra samerättutredningen hånades jag t o m av juristerna i utredningen för att jag och min organisation nämnde urminnes hävd som grund för de rättigheter vi förde fram.

Därefter har jag arbetat politiskt i Sametinget under 12 år och varit med om hur attityder förändrats och förståelsen ökat bland samerna trots den struktuella racism som samerna utsatts för under de senaste hundra åren. Dock har svenska staten envetet hållit fast vid gamla fördomar och medvetet fört fram definitionen samer=renskötare. Det är lätt att förstå de samer som inte tycker att Sametinget uträttar något. Det är svårt att ha tålamod när man gång på gång kränks av staten, dess företrädare och andra samer som är fångade i och omgärdade av orättvisa och omöjliga lagar.

I domen lägger man stor vikt vid att renskötsel funnits i området under mycket lång tid.

Mina förfäder har funnits oavbrutet i åtminstone Vapstens sameby och under flera generationer även i Rans och Vilhelmina Södra samebyar.

Min bror fråntogs möjligheten att utöva dessa fäderneärvda näringar direkt efter rennäringslagens ikraftträdande. Tillsammans med andra ursamer blev han fråntagen sina renar och tvingades se sitt arv försvinna i andra händer. Under lång tid, vi skriver nu 2006, har senare generationer lärt sig att läsa och hitta i sina marker, arbetat med att ta tillbaka språket, lärt sig hantverket och lärt sig samernas och sin egen historia, varit dräng åt renskötare m m. I nästan allt, som man i egenskap av same och inte renskötare vill utföra på sina hävdvunna marker stöter man på hinder för att man inte innehar medlemskap i samebyn t o m när man vill röja och synliggöra sina förfäders renvallar.

Jag undrar: för vem är jag och mina barn och övriga ursamer ett sådant hot att man effektivt skriver in i lagar och förordningar att det endast är medlemmar som får arbeta med renar, fiska, jaga, dokumentera och renovera boplatser m m? Inte ens Sametinget, samernas högsta organ får gehör när man för fram alla samers rättigheter. Svenska statens samverkansstrategier, nu senast i jakt-och fiskeutredningen, ersätter bit för bit ett erkännande av samerna som ett urfolk med rätt till självbestämmande.

Några få, däribland min yngste son, vill kunna arbeta i renskötseln och fiska och jaga på sina förfäders marker. Han har fått nej vid ansökan om registrering av sin mormors renmärke och ännu inte fått svar på ansökan om medlemskap, som jag tyvärr ser som ett erkännande av en sameby som tillkommit på felaktiga grunder.

Nu, i och med domen, är förhållandena förändrade. Nu måste det ju finnas en framtid också för honom och andra ungdomar som vill arbeta med sina fäderneärvda näringar således även renskötsel.

Jag vill kunna instämma med ordföranden i Vapstens sameby att nu har också våra ungdomar (som inte är medlemmar i den ekonomiska föreningen sameby) en framtid. Deras förfäder har i generation efter generation banat vägen för dem som nu också erkänns inneha en stark sedvanerätt grundad på urminnes hävd, men som inte är medlemmar i 1971 års sameby!

Enligt min åsikt har en absurd situation uppstått i Vapsten, då den utdömda domen vilar på mina förfäders månghundraåriga nyttjande av mark och vatten, men staten och dess representanter förvägrar oss ursamer våra rättigheter.

Sigrid Stångberg
Last Updated on Tuesday, 18 April 2006 12:15

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.