Samisk Nobelfest?

Wednesday, 16 December 2009 21:24

Jag var i Kautokeinos nya bygge – Diehtosiidda – på den officiella öppningen i början av november. Det var en trevlig dag. Mycket gubbar med mikrofon förstås, men lyckligtvis några tanter också. Och under kvällens begivenheter var det fullt av duktiga kulturarbetare på scenen, som fick oss (torra) högskolearbetare att dansa vilt på det lilla dansgolvet framför scenen. Några journalister filmade, och på NRK:s hemsida syns nu Sveriges och Norges sametingspresidenter dansande till Duolva duottar (”Sametingspresidentena danser”). Även jag syns där jag dansar, men just denna gång tänker jag inte prata om mig själv så mycket. Min fråga idag är nämligen: Hur påverkar det samhället, och hur påverkar det politiken, när nu levande bilder av presidenterna på fest direkt hamnar på nätet?

Jag ringde nästa dag till min syster, som är statsvetare i Uppsala, och jag sa till henne stolt att jag hamnat på bild dansande med presidenterna. Hon tittade tyst på filmen och hennes första kommentar var: ”Tänk om vi skulle få se våra politiker i Bryssel festa så där!”
Nå, vi får nog inte följa med till festerna i just Bryssel, svarade jag. Men i Sverige brukar man ju visa Nobelfesterna på TV. Och Diehtosiidas öppnande är kanske Sápmis Nobelfest. Sara Larsson betedde sig ju som man kunde förväntat sig på en Nobelfest: ”Det är en fantastisk fest ikväll.” Min syster höll fast vid att det inte ser ut som en Nobelfest, för att det är så mycket partykänsla i luften. Dansen är inte kontrollerad vals, utan snarare öppet diskogolv, sa hon. Alla kan dansa med presidenterna, om de bara vågar komma nära!!! Det där är demokrati. Politikernas närhet till folket.

Om jag nu återvänder till min huvudfråga men klär om den lite: Är dansfilmen en reklamfilm som får fler att rösta i sametingsvalen, eller påverkar den åt andra hållet? Hur påverkar det folks lekar, när nu kameror finns överallt och hela världen blir en offentlig arena? Jag själv är positiv som alltid och föreslår därför att: Ja, det är bra reklam så länge som folk ler på bilderna. Men vem vet? En sak som är säker är att duktiga musiker och andra kulturarbetare behövs för att underhålla oss. De gör något som får oss att leva upp eller leka eller vad det nu är. De får oss att utmana oss själva. Just i det här numret av Samefolket skulle jag gärna säga att de får oss att leka med våra identiteter: Egil Olli blev plötsligt ”rock-presidenten”! Men jag vet inte. Det är kanske en annan historia…

Ville Söderbaum

Last Updated on Wednesday, 16 December 2009 21:25

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *