NY BOK De tvångsförflyttade

Thursday, 30 January 2014 22:28
NY BOK De tvångsförflyttade Birger Ekerlid Ekerlids förlag

Välskriven roman om Tärnabygden

Birger Ekerlid ger i boken De tvångsförflyttade en mycket initierad bild av Tärnabygden i övre Umeälvens vattensystem och av livet där under hundratalet år. Han gör det i romanform, i det här fallet till berättelsens fördel. Han kan då själv använda namn och faktauppgifter mera som bakgrundsstöd till den problematik han redogör för och till de människor han låter komma till tals.

Under 1800-talet tog både svenska och samiska nybyggare trakten i besittning. De var alla beroende av varandra och levde mestadels i fred. Sedan skulle motsättningar växa fram beroende på åtgärder som innebar antingen samhällets ”utveckling” eller dess motsats. Vid 1900-talets mitt gällde det vattenkraftsutbyggnad och vattenmagasin som skulle dränka hem och odlingar och ge elkraft, och några årtionden senare är det ett utländskt gruvbolag som vill åt Tärnas rikedomar under jord.

Tidigare hade nordsamer från Karesuando genom ”dislokation” fått nytt livsrum i Tärna. Något som i sin tur skapade problem i den rådande renskötseln mellan de tidigare Tärnasamerna och de tvångsinflyttade. De ursprungliga samerna där kände sig efter hand utträngda av de inflyttade nordsamerna. Några människoöden ger De tvångsförflyttade en särskild prägel.

Gamle Abraham Manfred Persson, den siste nybyggarlappen hade flyttat undan vattnet när det stora vattenmagasinet kom till, men vägrade ge vika för gruvbygget i Rönnträsk. När han inte gick att övertala fick polisen flytta på honom från Tärna med helikopterhjälp. ”Mitt enda brott är att jag vill bo kvar här”, hade han förgäves försökt få polisen att förstå.

Sofia står vid sin tvättgryta nere vid sjön Sejmejaure en försommarkväll 1953, när det kommer folk från vattenkraftsbolaget och vill ha hennes och maken Alexanders påskrift att de är beredda att flytta, för deras nybygge kommer att dränkas under vatten. Skulle all deras slit genom åren med deras nybygge ha varit förgäves?

Från sitt lilla torp i Nedre Björknäs kunde sensommaren samma år den 82-åriga Sara Johansson se hur eldarna förflyttade sig runt sjön allt eftersom avverkningarna pågick och de kalhuggna ytorna bredde ut sig. I den vanmakt hon kände tog hon ett viktigt beslut. Hon skulle rusta upp sitt gamla hus. Och så började hon måla, uppkliven på en rank stege, bara några månader innan huset skulle rivas. Men hon föll utmattad från stegen. Sen brände hon själv vid sjön, som röjningsarbetarna, det sista av sina ägodelar. Det var som om hon ville radera ut sig själv.

En aprildag 1929 står lappfogden Vitalis Holmlund öga mot öga med den renskötande nordsamen Erik Gustafsson Stursk i Vaijkijaur utanför Jokkmokk.”Varför har ni inte kommit längre än hit till Jokkmokk? Ni skulle ju till Arjeplog och sedan till Västerbotten så som bestämts” sa lappfogden barskt. ”Som ni bestämt”, inflikade Stursk.

Ekerlid ger i ett slags förord ett tiotal korta separata satser åt läsaren att själv begrunda. Jag väljer de här pregnanta raderna: I allt det här ser han ett mönster. Samer har ingen talan. Och nu kommer riskkapitalisterna för att spränga bort det som återstår.

Om jag själv försöker komprimera mitt omdöme om arbetet De tvångsförflyttade, så blir det: initierat, lärorikt, välskrivet och – måste läsas!

Lars Thomasson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.