Mer bandvävning åt folket

Thursday, 28 May 2015 17:13
DUODJE Det blev något av en revolution. Bandgrindarna som förut varit något av en exklusivitet som gick i arv i familjen, kunde plötsligt bli var mans egendom. Sedan Per-Niila Stålka och Lotta Stoor lanserade sin första bandgrind för några år sedan har de hunnit ta fram många nya modeller och massor med folk har gått bandvävarkurs.

TEXT OCH FOTO ÅSA LINDSTRAND

De ringde från Stockholms sameförening och ville att Lotta Stoor skulle hålla en kurs i bandvävning. Men det gick inte, för det fanns inte utrustning för folk att tillgå. Sambon Per-Niila Stålka började kolla runt och insåg snart att enda lösningen var att ta fram egna bandgrindar.

– Jag gjorde en ritning och hittade ett företag som gjorde laserutskärning i plexiglas, minns han.

Så var den rosa bandgrinden i plexiglas född. När den hade levererats av fraktfirman tog Per-Niila en bild redan på parkeringen och lade upp den på Facebook. Det dröjde inte lång stund så började folk höra av sig och ville ha ett exemplar.

– Den som trodde att samisk bandvävnad var ett hantverk på utdöende hade i alla fall fel, konstaterar Per-Niila Stålka.

Kursen kunde hållas och sedan dess har Per-Niila Stålka och Lotta Stoor hunnit utveckla flera olika bandgrindar och hålla många kurser. Den första grinden var en allroundgrind för 63 trådar och funkar för de flesta typer av band. Efter det hörde någon som ville väva en listo av sig, varpå de tog fram en grind för 31 trådar. Sedan blev det en bredare för 103 trådar lämplig för skobandsvävning.

– Därmed tyckte vi nog att vi hade mött behovet i Sápmi. Vi försökte också lansera våra produkter på Hemslöjden i Stockholm, för vi var ju övertygade om att det skulle gå lika bra som i den samiska världen. Men de sade nej. De undrade vem som ville ha en bandgrind i plast, när man kan ha en i trä.

Jag frågar Per-Niila hur han tolkar det.

– De som verkligen väver vill ha riktiga verktyg. Du får aldrig samma balans i träbandgrind som i plexiglas. Sedan är ju hornbandgrinden bandgrindarnas Rolls Royce. Vi har försökt beställa både bandgrindar och gehpa i horn, men det är ingen som levererar, även om vi har sagt att vi betalar 15 000.

Han säger att det funnits plexiglasgrindar länge i Sápmi och berättar om en gjord av en flygplansruta på 1940-talet. Men också under 70- och 80-talen gjordes en och annan grind i materialet. Och även om plexiglasgrindarna inte var något för icke-samiska slöjdare i Sverige, så fortsatte utvecklingen och försäljningen nådde utanför landets gränser. För när företaget tog fram bandgrinden ”Sunna” med speciella fack för mönstertrådar, kom den att sälja framför allt i Japan och USA. På andra sidan Atlanten är det inte minst ättlingar till emigrerade samer och svenskar som vill ha den. Den senast lanserade grinden heter Sigga, döpt efter slöjdaren Lisbeth Kielatis andranamn. Finessen med Sigga är att den går att använda för vävning med hoppor, det vill säga flytande trådar som ligger ovanpå eller under tuskaftsbotten.

– Vi funderade i flera år. Till sist tog vi en helt vanlig bandgrind och lade in fack i mitten av bandgrinden. Så nu har vi sådana grindar med åtta, 16 och 24 hoppafack. Just nu finns det hundratals människor som lär sig väva med den här hoppagrinden. Jag har upptäckt att bandvävare är nördar som hänger i hemliga fora, men när man väl hittar dit öppnar sig en värld.

Också på garnsidan var det illa ställt, menar Per-Niila, och säger att det faktiskt inte fanns några riktigt bra garner att tillgå längre.

– Det som gällde tidigare var ett fyrtrådigt ullgarn från Göteborg, men det finns inte längre. Det uppstod en nostalgi kring det och folk sparade på det i decennier. Det behov vi såg var ett starkt men tunt ullgarn i många olika färger.

Per-Niila Stålka har läst tjocka böcker om garn och gjort en gedigen research om hur det ser ut på världsmarknaden. Han säger att de har dragit nytta av den stora utveckling som skett på superunderställsmarknaden, där man avlat på tunnhåriga får med päls av sådan kvalitet att ullen inte ska klia. Idag levererar hans företag ett garn som tillverkas i Kina.

– Ju fler tunna små fibrer man väver samman, desto starkare blir det. Det är bara Kina som har de maskiner och den know-how som krävs. Problemet för oss har varit att hitta någon som vill göra nog små volymer.

För några år sedan gick flyttlasset från Stockholm till Jokkmokk. Det är, säger Per-Niila, gynnsamt att produkterna uppstår nära behovet. För i Jokkmokk, med Samernas utbildningscentrum som naturligt slöjdnav, vävs det. Dessutom menar han att det är lättare att driva företag i Jokkmokk än i Stockholm.

– Här finns all service på nära håll och det blir effektivare. Plus att folk vet vem man är. Det har hänt att de har levererat paket till mig hem till mamma och pappa för att de har sett min bil stå där. Och så är lokalerna billiga.

I slutet av mars i år var Per-Niila Stålka och Lotta Stoor inbjudna att hålla kurs när Handvävare i norr hade årsmöte. Då slog de, berättar Per-Niila, någon form av rekord när de introducerade 43 kvinnor och man i samiskbandvävnad. För de allra flesta var tekniken helt ny – de flesta hade bara använt stora vävstolar tidigare. Och hemligheten bakom en lyckad vävkurs är enligt Per-Niila att få det komplicerade hantverket att framstå som enkelt.

– Vi vill råda bot på att folks rädsla att prova, så att de kommer över tröskeln. Därför lägger vi upp varpen och gör allt det tråkiga och trassliga förarbetet. Och de flesta väver en halvmeter på en timme. En del blir duktiga, andra inte, men man förstår grunderna och kan sedan fortsätta själv. Bandvävningen är en fråga om tid – det handlar om att göra och göra och göra.

Bland samer kan det, säger Per-Niila, finnas en känsla av att man borde kunna och därför kan tröskeln att ta sig över vara extra hög. Dessutom finns det, fortsätter han, en rädsla att göra fel.

– Det finns många som vill tala om hur det ”ska vara”. I Sápmi kan det vara mer fel att ha band från andra sidan sjön, än från andra sidan havet.

Diskussionen om hur mycket av den samiska traditionen som ska spridas till världen utanför har också rört Per-Niilas Stålkas och Lotta Stoors verksamhet. Till kurserna välkomnar de också andra än samer. Liknande diskussioner finns överallt menar Per-Niila och tar flamencon som exempel. Men det är inte, fortsätter han, något farligt med att låta folk ha samiska skoband. Dessutom säger han att band från olika håll i världen många gånger liknar varandra. Samiska, nordiska och baltiska band har ofta snarlika mönster, eftersom det finns ett visst antal möjliga kombinationer som återkommer och påminner om varandra.

– Man kan vara inkluderande eller protektionistisk. Vi gillar att lära ut och att människor får göra som de vill. Och vi tycker att man kan få ha saker på sig bara för att det är snyggt. Jag tror på ett stort Sápmi och människor som flyttar in och vill ta del av samisk kultur. Det är positivt och stärkande.

Bildtexter

01. Per-Niila Stålka väver band. De egna behoven av bandgrindar och garn har lett till en hel uppsättning av produkter som numera säljs över hela världen.

02. ”Det ska vara lustfyllt att väva. Därför monterar vi alltid varpen färdig till våra kursdeltagare, så att de slipper det trassliga förarbetet,” säger Per-Niila Stålka, som tillsammans med Lotta Stoor numera driver sitt företag från Jokkmokk.

03-05. För att ta fram ett nytt garn lämpligt för samisk bandvävning har Per-Niila Stålka lagt ner åtskilliga timmar, dagar och veckor på kunskapsinhämtning. Skobanden på bilden med skorna har han själv vävt. ”Jag är inte rädd för att lära mig nya saker, och det har varit en fördel,” konstaterar han. Banden i korgen har Lotta Stoor vävt.

06. Lotta Stoors symaskin går varm i hennes och Per-Niila Stålkas studio i Jokkmokk.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *