Lars Thomasson: Sametinget – ett dilemma för både staten och samerna själva?

Tuesday, 13 December 2005 11:31
2005-11-27
Sametinget är enligt 1992 års riksdagsbeslut en folkvald förvaltningsmyndighet under regeringen. Men samerna fick betala dyrt för sametinget, eftersom riksdagen samtidigt öppnade fjällvärlden för den s.k. fria småviltsjakten, utan att den frågan tidigare presenterats eller ens ansetts först behöva underställas det nyinrättade sametinget.

I dagsläget tornar problemen upp sig. Några framstår som både svårtlösta och tidlösa:

Om renskötselns vinterbetesmarker öppnas nu processer över stora delar av renskötselområde, sedan sedvanerätten i Härjedalen underkänts av domstol på ett antal enskildas marker. Här har statsmakterna ett särskilt ansvar för det bristfälliga rättsliga skydd den lagfästa sedvanerätten visat dig ha.

Starkt motstånd

Förslaget i utredningen 1999 om ILO-konventionen 169, Samerna ett ursprungsfolk i Sverige, möter starkt motstånd, trots Sveriges delaktighet i konventionens tillkomst. Samerna måste, heter det där, få ett strakare skydd mot intrång i deras renskötselrätt (ett skydd som gäller för andra bruksrätter till mark)

De åtgärder anses utredningen så angelägna att de bör genomföras oavsett om Sveriges ratificerar konventionen eller inte. Men regeringen dröje, de vill invänta gränsdragningskommissionen som 2002 fått i uppdrag att kartlägga vilka marker som använts som vinterbetesmarker. Liksom resultatet av den jakt- och fiskeutredningen som tillsattes 2003.

Ingen uppföljning

Att förstärka samebyarna genom en mer öppen verksamhet var en central uppgift i rennäringspolitisk kommitténs betänkande 2001, En ny rennäringspolitik.

Men ännu finns ingen politisk uppföljning. Sametidigt föreslår en särskilda sametingsutredningen 2002, i betänkandet Sametingets roll i det svenska folkstyret, ytterligare utredning för att åstadkomma en starkare och självständigare sameting.

Sönderutredda

Utredningskvarnen mal således vidare, som den f.ö. gjort sedan årtionden tillbaka, Redan vid 1917 års riskdag hette det att ”ingen folkgrupp hade med hänsyn till sin numerär orsakat de svenska myndigheterna så mycket besvär som lapparna” Och Annie Jäderberg på Norrbottensbänken såg sig föranlåten att i ett debattinlägg i riksdagen 1958 uttala sina farhågor för att samerna höll på att ”utredas ihjäl”.

Eget dilemma

Men sametinget har också sitt eget dilemma. Det samepolitiska landskapet har genom sametinget förändrats radikalt, Tinget har blivit ett forum för alla samer, också för den majoritet av icke-renskötande samer som stått utanför statsmakterna intressesfär och som därför också i dubbel bemärkelse känt sig utanför.

Den nya ordningen som sametinget fört med sig, har dock inte kunnat accepteras av alla röstberättigade. Några har i stället för en ökad gemenskap velat motsätta sig vad de uppfattar som en infiltration av ”obehöriga” i den samiska valmanskåren.

Gilla läget

Det gäller för sametinget att står för det positiva i den breddade representationen, att ”gilla läget” med ett modernt uttryck. Och att vara på sin vakt mot tendenser som kan få ett drag av etnisk rensning över sig.

Det räcker inte längre med att utåt bara förklara att ”samer har lika värde”, det måste också avspeglas i handling. För nog var det lite oroande att i den senaste valdebatten få höra att många inte kunde tänka sig att samarbeta med det parti, Jakt- och fiskesamerna, som i valet fick nära en tredjedel av rösterna och blev sametingets största parti. Det i augusti i år nytillträdda beredde inte heller partiet ifråga någon plats i sin ledning.

I det demokratiska arbetet är det inte stängda dörrar, utan dialog och öppen kommunikation, som i regel leder till framgång, när man inte är överens.

Lars Thomasson
Last Updated on Thursday, 26 January 2006 14:50