Kreativiteten flödar bland blivande författare

Thursday, 23 October 2014 20:29
SKRIBENTER Skrivande av dikter och skönlitteratur varvat med föreläsare och praktiskt kunnande för att kunna driva en verksamhet som författare. De tio eleverna på samisk författarskola på Samernas utbildningscentrum i Jokkmokk peppar varandra att skriva och har startat en författarförening – och drömmer om att driva ett förlag.

TEXT OCH FOTO KATARINA HÄLLGREN

Det är mitten på september och den fjärde tvådagarsträffen genomförs i ett klassrum på Samernas. Den här gången är sex deltagare närvarande. När Samefolket träffar dem stundar snart hemfärd för samtliga, för att jobba vidare på hemmaplan.

Författarskolan är nämligen inte bara att sitta i skolbänken, snarare handlar det om eget engagemang, skrivlust som kompletteras med undervisning av läraren och projektledaren Maria Vedin och inbjudna föreläsare.

För att bli antagen till författarskolan skulle de sökande presentera ett skrivarprojekt och projektet ska under kursens gång bli verklighet. Målet är att kursen ska kunna presentera sex stycken färdiga råmanus vid årsskiftet när kursen avslutas.

Eleverna på kursen har olika bakgrund och olika erfarenheter av skrivande, men passionen för det skrivna ordet binder dem samman.

LISBETH KIELATIS FRÅN Porjus har alltid sett sig som en bokläsare, aldrig som en skribent.

– Det började med att mina barn ville höra berättelser från när jag var liten. Jag började skriva med blyertspenna på ett papper och det bara rann ord ur mig. Jag skrev sida upp och sida ner, berättar hon och tillägger att hon älskar ljudet av blyerts mot ett papper.

Från berättelserna leddes skrivandet in på dikter och det är det hon främst riktar in sig på nu. Hon har emellertid övergett papper och penna för det mer smidiga redskapet dator. Men att ge ut sina dikter för allmän beskådan var i våras otänkbart för Lisbeth.

– Men nyligen ändrade du dig, påminner kurskamraten Anne Wuolab från Norrbäck, Lycksele.

Jo, Lisbeth medger att tanken om att ge ut dikterna sjunkit in och numera känns nästan som en självklarhet.

Anne Wuolab beskriver sitt behov av skrivande som livsnödvändigt.

– Jag kan inte leva utan att skriva. Det är inte så att jag måste bli publicerad, men om jag inte skulle få skriva skulle jag dö. Det kanske är en kreativitet som måste ut.

ANNE BERÄTTAR ATT hon dels håller på med ett projekt där hon vill trycka ord på duodji. Hon berättar också målande om den kärleksroman hon håller på att skriva och nu kört fast eftersom kärleksparet gjort slut. Hon får genast tips från kurskamraterna på hur hon ska gå vidare i berättelsen.

Maj-Britt Larsson, Jokkmokk, vill berätta om såväl dåtid som nutid, på lulesamiska. Hon säger att hon fått inspiration till flera diktböcker, flera romaner och en deckare.

– Jag vill skriva för ungdomar och de som nyss lärt sig samiska, men även för de äldre som förlorat sitt språk.

Hon har planer att ge ut en bok lagom till Jokkmokks vintermarknad.

Språket är en viktig del i författarskolan. Eleverna ska främst skriva på samiska och det har gett dem en del att fundera på, både företagsmässigt och språkligt. De måste nämligen själva kontakta korrekturläsare som går igenom det språkliga på samiska. En del i lärandet för att bli författare.

Både Maj-Britt Larsson och Anne Maj Kuoljok Albinsson använder sig dessutom av gamla samiska ord på lulesamiska som de vill bevara, vilket också innebär utmaningar när korrekturläsarna inte känner igen dem.

DE ÄR ALLA överens om att stavningarna bör vara korrekta i de manus som de skriver, men däremot bör det också finnas en frihet i det konstnärliga skrivandet.

– Svenskan har massor med synonymer, varför ska inte samiskan också kunna ha det. Vi är ett otroligt ordrikt folk, säger Ann Maj Kuoljok Albinsson.

Lilian Urheim, Tromsö, säger att man måste komma bort från språkpoliserna i den bemärkelsen att enbart kritisera.

– Språket måste givetvis bli korrekt också. Det gäller att man använder rätt ord i rätt sammanhang, så det handlar om en balans mellan att vara språkpolis och vägledare.

För Lilians del har författarföreningen varit en resa på flera plan. Hon har rötter i Jokkmokk och har tillbringat mycket tid där under sin uppväxt.

– Varje gång jag kommer hit väcker det många minnen och det har fått mig att fundera på mer än bara skrivande. Jag trodde de långa bilresorna skulle bli jobbiga, men nu ser jag nästan fram emot dem.

DET ÄR MÅNGA funderingar och diskussionspunkter som kommer upp till ytan när eleverna på författarskolan träffas. Och inspirationen flödar.

Eleverna har nämligen startat en författarförening. Idén kom efter att Kristina Utsi Boine, som driver DAT-förlag, föreläst för dem.

– Hon var så otroligt inspirerande och det var så kul att höra hur hon brann för att ge ut böcker, säger Sara Inger Sara, Jokkmokk.

Sara Inger säger att hennes deltagande i skrivarkursen främst handlar om att lära sig mer och bli inspirerad. Hon har inga uttalande ambitioner att ge ut något inom en snar framtid. Sara Inger och Anne är de som inriktat sig på skönlitteratur i sitt skrivande.

Under föreläsningen med Kristina Utsi Boine blev kursdeltagarna varse om svårigheterna att som privatpersoner få ut sina alster och där kommer föreningen in i bilden.

– Det är en förening för att förenkla den processen, men också en förening för att stötta varandra, säger Anne Wuolab som utsetts till ordförande för föreningen.

NÅGOT LÖSARE PLANER finns att gemensamt starta ett förlag som ska vara öppen för alla samer, men också för dem som skriver på de fem nationella minoritetsspråken i landet.

– Den välkomna alla åldrar och man behöver inte vara etablerad författare, förklarar Sara Inger Sara.

Deltagarna i författarskolan börjar vara en sammansvetsad grupp. De lyssnar, fyller i varandras meningar och engagerar sig i varandras berättelser.

– Vi har olika språk, vi är i olika åldrar. Man kan säga att vi är ett tvärsnitt av Sápmi, konstaterar Anne Wuolab.

Anne Maj Kuoljok Albinsson kallas skämtsamt pensionärsrebell av de andra deltagarna och hon håller lite motvilligt med om epitetet.

– Jag vill leva här och nu och ta vara på den tid jag har kvar och jag är glad att jag i min ålder kan uppmärksammas. Jag tänker att jag ska hitta andra stigar. När man ligger på ett fjäll och askan är strödd då kanske någon annan kan läsa det jag skrivit, säger hon.

Två träffar återstår, sedan är kursen slut. De är alla överens om att tiden varit knapp och de skulle önska ett påbyggnadsår att söka, för den som vill. Men för tillfället ligger fokus på att författa och få färdigt ett gäng med manus, innan årets slut.

Bildtext: Sex av deltagarna i författarskolan, bakre raden från vänster: Anne Maj Kuoljok Albinsson, Maj-Britt Larsson och Sara Inger Sara. Främre raden: Lisbeth Kielatis, Anne Wuolab och Lilian Urheim.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *