Samefolket Redaktörn Tankar i försoningens tid
Tankar i försoningens tid PDF Print E-mail
Monday, 19 December 2016 06:40
Det går lätt inflation i ord och uttryck. Varför är allting plötsligt ”krispigt”? Varför ska allting plötsligt ”leverera”? Och varför säger folk, särskilt söderut, numera ”tack snälla” så fort de köpt en kaffe eller vad som helst i närmaste pressbyrå?

Ett ord som på senare år använts intill missbrukets gräns är ”försoning”. Man ska försonas med både det ena och det andra och kanske mest med sig själv. För oss som lider av hyperkänslighet inför språkliga nyanser, som ständigt har en språklig spaning på gång, utan att ens veta om det, riskerar det där att leda till ett slags lingvistisk Peter och vargen-fenomen. När det ska snackas försoning på allvar är risken att några av oss rycker på axlarna och tänker: Jaha, nu igen.

I det här numret av Samefolket pratar vi mycket om sånt som förtryck, övergrepp, förlåtelse och, just det, försoning. Och kanske är det dags nu. På riktigt. Allt fler samer kräver en sannings- och försoningskommission där statens övergrepp mot samerna blottläggs och där åtgärder för bot och bättring finns med. Under 2016 har dessutom Svenska kyrkan gett ut två böcker om sina historiska relationer till samerna. Det är svärta och smärta, men många menar att först när detta är erkänt som en gemensam del av Sveriges och samernas historia, så kan man gå vidare – kanske mot försoning. Gör om - gör rätt, för att använda ett annat av inflation besudlat uttryck.

En som har funderat mycket på det här med övergrepp och rasbiologi och vad det har gjort med det samiska folket är konstnären Katarina Pirak Sikku. Vi porträtterar henne i den här tidningen.

Och även om skallar har slutat att mätas, så vet vi att förtrycket inte har upphört. För markerna missbrukas ännu som om urfolken inte fanns. Överallt sker det, varje dag. Samefolkets frilansare Adam Johansson har tillbringat en lång tid i Standing Rock, där urfolk och miljökämpar sida vid sida skyddar vattnet och de heliga markerna, men möts av polisiärt övervåld och ett företag som vägrar ge sig. Försoningen känns långt borta, samtidigt som det finns något glädjande i att se att urfolkskampen ännu är stark i ett land där reservaten vi läste om i skolan inrättades redan på 1830-talet.

Jag vill avsluta med några ord av Bo Lundmark, präst och religionshistoriker i Funäsdalen. Några ord som inte riktigt rymdes i den text jag skrev utifrån vårt samtal om julminnen, som ni hittar längre bak i tidningen. Så här uttryckte Bo sina tankar om den naturförstörelse och miljöproblematik vi ser överallt idag:

”Medan det samiska synsättet har försvarat skapelsen, så kan man inte säga att kristenheten har gjort det. Idag har det också blivit en samisk problematik. Man har blivit så invävd i det här samhället, med innovationer och teknik som snarare förstör skapelsen. Det är inte frågan om att vara bakåtsträvare, men utveckling får inte ske på skapelsens bekostnad. Sker det ingen besinning där, så går det bara åt ett håll.”

Väl värt att tänka på när julklappshögen under granen i många hem riskerar att nå upp till stjärnan i toppen.

Buorre javla! Lahkoe jåvle! Buörrie juvvla!  Buorit juovllat!

Åsa Lindstrand