Samefolket Översättningar Träffsäker skildring av gruvbranschens Sverige
Träffsäker skildring av gruvbranschens Sverige PDF Print E-mail
Thursday, 17 November 2016 06:40
RECENSIONER

TEATER Se den. Sven-Erik Bucht måste definitivt se den. Alla måste faktiskt se den.
Dagbrott träffar som en örfil. Förmodligen ett abrupt uppvaknande för många. Samtidigt skrattar publiken. Verkligheten är så absurd att det blir roligt. Och någonstans är det förlösande. Att möta det orättvisa med humor. Kultur när den är som bäst.

Dagbrott av dramatikern Anders Duus och regissören Sara Giese är en ironisk drift med hänsynslösa gruvbolag och jobbkåta ministrar samtidigt som det är en svidande påminnelse om vad som sker i renbeteslanden.
På scenen står Sarakka Gaup från Giron Sámi Teáhter och David Lenneman och Mårten Andersson. Trion berättar komiskt och effektivt korta vardagsscener från skogen, köksbordet och konferenslokalen.

SCENOGRAFIN ÄR LYSANDE i all enkelhet. Ett gigantiskt blädderblock, eller snarare en enorm vit rullgardin, placerar oss i olika rum. Skådespelarna ritar själva på pappret - bord och stolar, träd och tält. Den vita duken blir också projektionsyta för fotografier och ekonomisk hårdfakta om hur Sverige för en liten summa pengar ger gruvbolagen fritt spelrum.
Historien börjar i svampskogen där hemvändaren Mira och hennes pappa Björn träffar en man med brutet ben. Den skadade fågelskådaren visar sig ljuga och ha en helt annan agenda för att vara i skogen och det blir upptakten på en briljant genomlysning av gruvproblematiken från alla håll.
Welcome to Sweden – ta för er – det är i princip gratis att skövla vår natur och miljö, är budskapet. Tänk Klondyke! På nittiotalet öppnade regeringen upp för gruvbolag att leta efter malm, till minimala kostnader och knappt några intäkter för svenska staten. Och absolut inte för markägarna. ”För äganderätten gäller inte under jord.”
”Jobb, jobb, jobb”, flåsar skådespelarna, sexuellt upphetsade av tanken. Det handlar om jobb. Allt annat är sekundärt. Det är bitskt och på pricken om riksintressen och vad som väger tyngst. Ironin är träffsäker, fast skrattet borde fastna i halsen. Det här är ju på riktigt.

MEST GRIPANDE ÄR scenen hemma hos renskötarna som varit på parterapi. Hustrun försöker få sin man att förstå varför hon måste åka till prospekteringsområdet och protestera. Här kommer också den längsta samiska monologen. Och plötsligt ramlar man tillbaka i verkligheten när Sarakka Gaup med darr på rösten gestaltar maktlösheten. Hon rör på handleden som om hon jojkar.
Men det svänger fort, fast nu är vi vana. Och skrattar högt. Åt den oförstående psykologen som aldrig haft ett samiskt par i terapi och mest är intresserad av att köpa billigt renkött och menar att: ”det är inte hur man har det utan hur man tar det.” Och diskriminering är väl ändå ett väl starkt ord?
Dagbrott har allt. Det är roligt när bolagschefer brainstormar fram ett namn på gruvbolaget och går loss på nordisk mytologi. Det är vemodigt när den äldre aktivisten försöker hålla humöret uppe trots att frun nog vill skiljas. Fast de storhandlar så bra ihop på Coop.
Ni förstår. Igenkänningen är hög.
Se den.

TEXT ANN-HELÉN LAESTADIUS ÖVERSÄTTNING MILIANA BAER

Bildtext
Sarakka Gaup och Mårten Andersson är två av skådespelarna i Dagbrott, som framförs i samarbete mellan Riksteatern och Giron Sámi Theáter. FOTO CARL THORBORG

Fakta
Föreställning: Dagbrott med Riksteatern och Giron Sámi Teáhter
Manus: Anders Duus
Regi: Sara Giese
Skådespelare: Sarakka Gaup, David Lenneman, Mårten Andersson