Samefolket Redaktörn 900 samer som vill rösta – eller?
900 samer som vill rösta – eller? PDF Print E-mail
Thursday, 17 November 2016 06:34
Det var några år efter att Sametinget hade invigts. Jag såg att det var lite ångestladdat att posta den där ansökan om att bli upptagen i röstlängden. Inte för att avsändaren var osäker på sitt arv, sina kunskaper eller den egna upplevelsen av var hen hörde hemma. Nej, det handlade om de andra. Tänk om någon använder byråkratin för att säga: Du duger inte som same. Tänk om någon överklagar.

Svaret kom och hen finns ännu kvar i röstlängden. Och för barnen, nästa generation, uppenbarade sig nu en valmöjlighet. De kunde ju faktiskt gå på sameskolan. Få sin grundläggande utbildning i en miljö och bland människor som delar samma historia och grundläggande värderingar. Men hur ska det gå? Alla andra har ju renar. Tänk om de får höra att de inte är riktiga samer? Tvivel igen. Men, det gick bra. Förutom något enstaka trist undantag hamnade de små i en miljö där jämlikhet samiska barn emellan förmedlades. Ett samiskt arv hade inom loppet av två generationer girat 180 grader från den historiens strömfåra som fört så många bort från kulturen.

Under hösten har hela 900 nya ansökningar till sameröstlängden kommit in. Samtidigt blossar debatten upp om samer som inte är riktiga samer, folk som kanske visserligen har ett samiskt påbrå, men som tappat sin samiskhet genom generationer av försvenskning. När de tar över i Sametinget blir samernas folkvalda parlament osamiskt. Den som kanske tydligast har formulerat uppfattningen om de försvenskade samerna är rättshistorikern Nils-Johan Päiviö.  Päiviö fick snabbt en del anhängare. Någon skulle lusläsa ansökningarna till röstlängden för att överklaga alla som kunde klassas som svenska. Någon annan yttrade i en intervju att Sametingets röstlängd inte alls är ett mått på samiskhet.

Många känner nog att det ligger något i det Päiviö framför. Vad är samiskhet? Vad är samiska värderingar? Vad händer när personer med samiska efternamn får viktiga positioner på exploaterande myndigheter? Eller om politiker börjar hänvisa till röstlängden och säger: ”Jag är också same och jag tycker att kalhyggen är effektiva/att gruvor ger jobb/att vindkraft är grön el.”

Frågan är hur alternativet ser ut. Folkpartiet, dagens Liberalerna, föreslog ju en gång i tiden något slags språk- och medborgartest för invandrare som ville stanna i Sverige. Är det något sådant Päiviö med flera skulle vilja se? Vem ska i så fall sätta ihop det testet? Eller ska man låta självidentifikationen bestå, och istället våga prata om samisk grundsyn och samiskhet på ett sätt som inte sårar och skrämmer? Jag har så klart inga bra svar, bara frågor, men vet att det inte alltid är så enkelt att sätta korrekta etiketter på människor, eftersom etiketter påklistrade av andra riskerar att stämma dåligt med innehållet.

I det här numret av Samefolket läser ni bland annat om Aana Edmondsons kamp mot cancern. En kamp hon vunnit, även om hon tar ett par månader i taget. Ni kan också insupa bilder från det samiska världsarvet Laponia, som fyller 20 år. När man ser bilderna, som fyra samiska fotografer har tagit, inser man att Sáme ednam är som bäst i oexploaterad form.

Åsa Lindstrand