Samefolket Rent ut sagt Sveken mot vårt lands natur och vår ursprungsbefolkning
Sveken mot vårt lands natur och vår ursprungsbefolkning PDF Print E-mail
Thursday, 22 January 2015 21:15
RÄTTIGHETER I en tidigare insändare i Samefolket (nr 8/9 2014) har jag framhållit att sveken/rättsövergreppen är många såväl i äldre tid som i nutid. Jag prioriterade emellertid då fakta kring 1971 års rennäringslag.  Nu återkommer jag med en fortsättning

Det var mitt mycket stora intresse för fjäll- och naturfrågor som medförde att jag blev tjänsteman inom administrationen. Jag arbetade två ungdomsår i väglöst land i västra Kanada, mötte och fick insikter i urbefolkningens situation. Senare, medan jag slutförde sista ämnet i min juridiska examen på Stockholms högskola – processrätten, fick jag en assistenttjänst vid länsstyrelsen i Östersund. Upplåtelser av jakt- och fiske var den huvudsakliga arbetsuppgiften. Det föll sig då naturligt att sätta sig in i rennäringslagarnas förarbeten. Jag har sedan dess inte tvekat om att det är samernas jakt- och fiske som myndigheterna upplåter. I 1886 års lag betroddes som bekant inte lappbyarna med den uppgiften. Under de 30 år som jag tjänstgjort redovisades 100 procent av intäkterna till respektive samebyar och samefonden. Detta är ett starkt argument och bevis i processen mellan Girjas sameby och staten. Jag har ansett och anser att jakt- och fiskerätten ovan odlingsgränserna och inom renbetesfjällen tillhör samerna. De bör nu anförtros att sköta upplåtelserna mot bakgrund av deras juridiska rätt och kunskap om aktuella renskötselförhållanden. Därmed förhindras också störningar och förluster som nu sker.

JAG FICK ETT vikariat som chefstjänsteman i Umeå, där jag för övrigt kompletterade min utbildning på Umeå universitet med kurser i ämnena etnologi/folklivsforskning och kulturgeografi. Reglering av Umeälvens källflöden, Abelvattnen/Gejmån var på tapeten. Jag avstyrkte av rennärings- och naturvårdsskäl. En upprörd länsstyrelse ersatte mig omedelbart med en tjänsteman från Norrbotten som fick ett femårigt vikariat. Min övertygelse hade varit att rennäringen och naturvården skulle möjliggöra att vår enastående, unika fjällvärld skulle bibehållas någorlunda intakt. Enligt den första rennäringslagen var ju markerna ovan odlingsgränsen avsatta för, med lagens formulering, samernas uteslutande begagnande.

DÅTID: Tvångsrekryteringen av samer för malmtransporter med ren och ackja under den första gruvboomen. Länsstyrelsernas utmanövrering av häradsrätterna beträffande skötseln och bevakningen av samernas rättsliga ärenden. Den förödande avvittringen då inga hänsyn togs till rennäringens nyttjande av markerna. Indragningen av lappskattelanden som skedde vid 1886 års renbeteslag. Konventionsuppgörelserna och förlusten av traditionella betesområden i Norge, med mera.

NUTID: Exploateringen av renbetesmarkerna för vattenkraft, skogsråvaror, mineraler med mera.

Genomförandet av helt reglerad älgjakt och fri småviltjakt genom undfallenhet mot Svenska Jägareförbundet och lobbyverksamhet inom riksdagen. Den mångåriga förhalningen/vägran att godkänna ILO-konventionen 169. Förhalningen av den rättsliga prövningen av samernas jakträtt.

Världen över drabbas urbefolkningar av markkonflikter. Internationella organ och flera stater har i ökad utsträckning börjat respektera urbefolkningarnas rättigheter och kulturer. Med min bakgrund noterar jag särskilt förbättringarna i Kanada. Sverige sviker.

Göran Lundvall 

f.d.statstjänsteman