Förskola för språkets skull

Friday, 03 December 2010 13:08

Där granskogen är granne med fjällbjörkskogen ligger Glen. Och här, vid vägs ände, har en förskola öppnat i höst. Driftiga föräldrar ville rädda sydsamiskan åt sina barn och startade ett kooperativ.

Text och foto: ÅSA LINDSTRAND

Lunchen är över och tallrikarna har just dukats undan när Samefolket kommer till den nya sydsamiska förskolan i Glen. Det mörkbruna huset som hyser förskolan tillhör Elaine Asp och hennes man. Elaine är en av de föräldrar som tog initiativet till att bilda ett föräldrakooperativ för att driva förskola. Sambon Thomas är i renskötseln, och Elaine som är utbildad kock har startat restaurangverksamhet. Dessutom har de jämthundskennel. Det kan behövas flera ben att stå på för den som vill bo året runt i Glen.

– Jag har tänkt länge att det fanns ett behov av ett stopp här. Det är ett bra läge för skoterturism och jakt- och fisketurism, säger Elaine Asp.

Inte bara för dem som arbetar är det långa pendlingsavstånd från Glen. Barnen hade drygt fem mil enkel väg till skolan i Skålan. Det var där den samiska integreringen fanns, och när skolan stängde skulle barnen börja åka ännu längre, till Åsarna. Föräldrarna tog strid, men beslutet låg fast.

– När skolan stängdes kändes det som en viktig del försvann också för förskolebarnen. Då fick vi tips från sameskolstyrelsen om att våra barn har rätt till femton timmar samiska i veckan var de än bor, och det var så vi kom in på att starta en egen förskola, berättar Elaine Asp.

Föräldrarna pratade ihop sig. De barn som idag går på förskolan är alla kusiner med varandra. Då uppstod nästa fråga: Vem skulle de ha som lärare? Det kryllar inte av samisktalande förskollärare, och bland annat i den stora grannkommunen Östersund föll den samiska förskoleavdelningen just på lärarbristen.

– Men när förskolan inte är i kommunal regi finns det inget krav på utbildade pedagoger. Eftersom det var sydsamisktalande vi behövde, så vände vi oss till ett par av barnens mor- och farmödrar.

Idag delar så Eileen Pålsson och Märta Lilja på en heltidstjänst. De har samiskan med sig sedan födseln, men säger att de inte kan nysamiska. Vad är det? undrar jag lite dumt.

– Ja, alla de här nya orden för möten och sånt.

Tidigare har de, säger de, pratat några samiska ord då och då med sina barnbarn. När de nu har det som jobb och barnen är runt dem hela tiden blir det betydligt mer.

– Och nu hör de ju oss hela tiden, när vi pratar med varandra.

De tror att barnen kommer att uppskatta att de fått språket när de blir äldre och konstaterar att sydsamiskan idag upplever ett uppsving.

– Nu vågar folk prata. Tidigare sade man bara ”jag kommer inte ihåg” om någon frågade efter ett ord eller uttryck på samiska.

Jag frågar dem om de tror att sydsamiskan kommer att överleva.

– Ja, jag tror det, svarar Märta.

– Det var en svår fråga… Men jag tror att språket betyder mycket för identiteten och självkänslan, säger Eileen.

– Ja, fortsätter Märta, i alla fall numera. Nu framhåller de sin identitet och är stolta.

De trivs med jobbet, men Märta, som är pensionär, säger att hon aldrig hade hoppat på det om det inte hade varit fråga om barn. Inte heller Eileen, som också hon närmar sig pensionen, hade gett sig in i vad som helst.

– Men det här är roligt, rörigt och livat, och man får vara ute mycket, säger hon.

Den här dagen är alla barnen på plats. Fjällen runtomkring döljs av snöbyar, men när det klarnar mellan varven är utsikten slående. Barnen leker i nysnön runt huset. Än så länge sker lekarna på svenska, men vid tilltal på samiska svarar de med samma språk.

Elaine Asp sköter köket åt förskolan. Maten är en viktig del och i höstas fick förskolan en matren av samebyn. Barnen var med och såg hela kedjan, från ren till mat på bordet. Halvfabrikat är portförbjudna och barnen får delta i bak och bärplockning. När efterarbetet efter lunchen är klart sätter sig Elaine vid bordet och berättar hur de resonerade inför förskolestarten.

– Vi ställde oss frågan: Var börjar kulturen? Var är hemma?

Svaret blev förstås: Glen. Och nu har det blivit så, att några dagar per termin kommer faktiskt skolan i Åsarna att förlägga viss verksamhet i Glen. Dessutom finns det en efterfrågan inom äldreomsorgen, så några dagar per år ska äldre samer komma och träffa barnen, äta samisk mat och berätta. Jag frågar Elaine Asp om hon ser någon risk med att en barngrupp blir för liten.

– Vi har tänkt på det, och det är också därför de tillbringar vissa dagar i Skålan, för att de inte ska bli en isolerad grupp, utan också träffa andra barn.

De ekonomiska är resurserna är begränsade för föräldrakooperativet. De har 60 000 kronor per barn att röra sig med, vilket ger 300 000 kronor. Det gör att verksamheten går precis jämnt upp. Och visst, säger Elaine, har de känt ibland att de har gett sig ut på djupt vatten.

– Men vi är fast beslutna att det här ska fungera. Vi gör det för barnens skull. Det är prio ett.

Bildtexter

Gruppbild (1):

En gammelmormor till Elaine Asps barn drev en gång kafé i huset. Nu har Elaine öppnat restaurang, och några dagar i veckan hyser huset den nya förskolan.

2:

Elin Odén, Nadja Lindholm och Ante Johansson är i lektagen.

3:

Elin Odén använder renhornet som vanthängare.

4:

Kristina Johansson har det bra i Eileen Pålssons knä.

5:

Ante, Nadja och Elin gillar att den första snön har kommit.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.