Filmrecension

Ny film Cloudboy

Regi Meikeminne Clinckspoor

 

Jag och min dotter, åtta år, ska se filmen Cloudboy. Vi ska ha en gemensam trevlig stund. En av de bra sakerna med att ha barn är att få se barn och ungdomsfilm. Film jag annars inte skulle se.

Filmen öppnar starkt med varma scener mellan far och son i Niilas hemmaplats Belgien, Niilas har inte haft någon nämnvärd relation med sin mor under sin uppväxt och att behöva åka till Sápmi en hel sommar är för honom så klart skrämmande. Han vill inte åka. Niilas har en ljudupptagningszoom som han samlar ljud med. Ett konstnärligt inslag och den röda tråden i filmen. Vackert. Till Sápmi tar han med sig ljud som sin pappas hjärtslag och från staden han bor i.

När Niilas kommer till Norrland möts han direkt av de vackra fjällen, midnattssol, lassokastning, kalvmärkning, infångande av vit ren, suovas och jojk. Kanske kliché, men ändå det enklaste sättet att beskriva en sameby. Hur ska den annars beskrivas?

Jag tycker inte vi behöver vara så rädda för det samiska vackra, så länge det ändå finns en ton av distans. För det är precis vad den här filmen är: Avvaktande, tyst och känslig på distans. Tillvaron ses ur outsidern Niilas ögon.

För mig hänger plats och identitet tätt samman och med den följer dialekten och att då placera en kvinna som pratar Stockholmska, mamman i det här fallet, mitt i renhjorden gör mig förvirrad, jag läser inte in det jag ser. Varför kan de inte använda en av våra kvinnliga samiska skådespelare som skulle leverera med bravur? Sara Sommerfelt är den minst trovärdiga rollfiguren i hela filmen. Hon landar inte rätt.

Cloudboy är ett relationsdrama i första hand. Det samiska är sekundärt och eventuella brister kan man ha överseende med (som till exempel en beskyddande älg).

Det finns en hel del väldigt känsloladdade scener mellan mor och son, men det starkaste dramat är mellan Niilas och hans syskon Pontus och Sunna – alla helt bedårande barnskådespelare. Pontus och Sunna får en bror de aldrig har sett och dessutom säger han ingenting. Han vill bara åka hem igen. När sen Niilas råkar släppa ut hela renhjorden ur gärdet är katastrofen ett faktum: Fem dagars samlande är förgäves och kanske det värsta är att lillebrors vaja och kalv är försvunna. Och här blir ljudupptagningarna Niilas räddning.

När filmen är slut ser jag och min dotter på varandra med tårar i ögonen. Jag ber henne betygsätta mellan 1-10. Hon ger den en 8:a. Jag ger den 4 av 5 Samefolket-S.

 

Liselotte Wajstedt

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.