En jojkbok om mer än jojk

Thursday, 22 January 2015 21:22
NY BOK Minsta lilla liv har sin jojk Maj-Lis Skaltje DAT förlag

Maj-Lis Skaltjes bok Minsta lilla liv har sin jojk bygger på intervjuer med ett 50-tal personer i norra delen av Sápmi. Kvinnor och män från Arjeplogstrakten och norrut beskriver jojken som glädjeyttring, jojken som kommunikation, jojken som skryt och jojken som tröst. Och påfallande många återkommer till att jojken, det är naturens musik. Det är vinden som susar i löven och vattnet som porlar i bäcken. Mellan berättelserna flikar Maj-Lis Skaltje in pedagogiska men vackert formulerade tankar om vad jojken är och vad som har hänt med den.

Det är framför allt renskötande samer som Skaltje har intervjuat, så att de beskriver renen som huvudrollsinnehavare i de flesta av jojkarna är inte konstigt. Men, det är spännande med en bok som likväl tar sin utgångspunkt i en annan kulturbärare än renskötseln. Här är det jojken som står i centrum, och utifrån den får vi sedan ta del av det samiska livet, med allt från renskötsel till religion. Berättelserna ger en tydlig bild av det förtryck som jojken utsatts för. En utrotningsteknik av en kulturyttring som i många fall lyckades – det fanns familjer där jojken tystnade.

Värda att nämna är också alla bilder på de intervjuade och deras familjer. Att bläddra i Minsta lilla liv… är nog, framför allt för den nordsamiska läsekretsen, lite som att titta i ett familjealbum.

Jo, det här är på flera nivåer en bok om så mycket mer än jojk. Den fungerar delvis också som en historiebok skriven ur samiskt perspektiv. Och mitt i berättelserna om förtryck och påtvingade förändringar, så finns där ofta en karg rättframhet och en fantasisk formuleringsförmåga hos de intervjuade. Som när Siri Päiviö förklarar varför det mest är bra människor som får och gör jojkar: ”Inte jojkar någon en stygg person. (…) Om du är en alltför okunnig person, så får du ju inte mycket uträttat. Och om man levt i armod, inte är man så munter som de som är rika. De är därför som de jojkar mer.”

Originalversionen av Minsta lilla liv har sin jojk kom ut på nordsamiska 2004. Tio år senare är det, så vitt undertecknad kan bedöma en fin översättning till svenska som givits ut. Även om det för språkpolisen finns små irritationsmoment som att man uppenbarligen inte kan hantera skillnaden mellan de och dem. En temporärt skavande detalj som dock inte förtar en i stort sett väldigt fin läsupplevelse.

Sett ur jojkens perspektiv är det dock en dystopi som framträder. En av de intervjuade slår fast att om några decennier, då finns inte längre jojken. Jag drar mig till minnes en stund under stjärnklar himmel helt nyligen, då en av de unga i sällskapet plötsligt börjar jojka vid min sida där vi traskar fram över isen. Efteråt sade hon: ”Jag tyckte den passade så bra.” Och jag tänker att det finns hopp – det är inte säkert att dystopin måste segra.

Åsa Lindstrand

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.