Monday, 24 February 2014 20:45
KULTUR Liselotte Wajstedts film Jorindas resa har haft premiär. Men det som för filmaren är ett sätt att ge unga utsatta kvinnor en röst, kritiseras från samiskt håll bland annat för att den pekar ut Kautokeino som en ort där övergrepp begås.
TEXT ÅSA LINDSTRAND FOTO LISA KEJONEN
Stommen i Liselotte Wajstedts nya film är Ann-Marie Ljungbergs roman Resan till Kautokeino. Från början var tanken att göra en långfilm, men Liselotte Wajstedt insåg snart att vägen dit var för lång, att hon först var tvungen att lära sig så mycket om det skulle funka. Därför blev det istället en drygt kvartslång film där den unga Jorinda i sin rastlöshet flackar runt i trakterna i Nordnorge. Jorinda mår inte bra, och det som på ytan kan se ut som en frivillig handling när hon går in ensam i en husbil med en man och sedan kommer ut med en sedel i handen, är uppenbarligen något annat. Man anar ett självförakt, men ser också hur den trygghet bland vänner och släktingar som omhuldar henne också kväver henne.
– Jag bodde i Kautokeino ett tag och lärde känna byn lite, och ett kort tag efter att jag hade flyttat därifrån så uppdagades den historien om hur män utnyttjat minderåriga kvinnor där. Det berörde mig verkligen.
Liselotte Wajstedt ville göra en feministisk film för alla de tjejer som utnyttjas. Över hela världen, säger Liselotte, pågår prostitution och övergrepp där män tar för sig och utnyttjar kvinnor.
– Det här är ett tabubelagt ämne. Det är det säkert på andra håll också, men även här i Sápmi. Och det är kanske naturligt att vilja tysta ner det, men jag tycker att det är viktigt att lyfta frågan och prata om det. Jag tror inte alltid att de unga tjejerna vill det själva, för det kan kännas skamligt och de kanske ibland är för unga för att se mönstren, men just därför måste vi som är äldre ställa oss upp och säga nej.
Efter att en intervju med Liselotte Wajstedt hade publicerats dröjde det inte länge innan kritiken var igång. Den första kommentaren från en anonym person löd: ”Prostitueras det samiska samhället av Wajstedt?” Och en samisk filmarbetare på norska sidan kritiserade Liselotte Wajstedt för att hon pekat ut Kautokeino som ort. Bland annat.
– De flesta av dem som kritiserar mig har inte ens sett filmen. Hur kan man ha så många åsikter om något man inte ens har sett? Och ska man skrota alla filmer som handlar om en specifik plats, som till exempel Solstorm och Kiruna? Min film är fiktiv. Det är inte en film om det som hände i Kautokeino. Men visst, det berör mig att de män som satt i fängelse för det här kommer tillbaka till samhället och får ännu högre positioner än de hade tidigare.
Liselotte Wajstedt har varit i blåsväder förut. Hon säger att hon är ganska mycket tävlingsmänniska och reser sig ur det som sker. Men visst blir hon, säger hon, ledsen också.
– Speciellt när det känns som att hela Sápmi hatar mig fast jag egentligen vill gott. Men om jag låter det dämpa mig? Nej, det gör jag inte. Och jag står ju för min film.
Bildtext: Liselotte Wajstedt film Jorindas resa hade premiär på Luleå konsthall. Trots att många inte har sett filmen, har de haft åsikter om den. ”Hur kan man ha det?” undrar Liselotte, som bestämt sig för att inte ge några intervjuer till journalister som inte sett filmen.
