Central festival omgiven av skog och fjäll

Friday, 19 September 2014 20:05
FESTIVAL Den är mitt i skogen – och mitt i världen. Björkvattsfestivalen.

– Aldrig i mina vildaste hade jag trott att det kunde bli något sådant här, säger Sune Enoksson, barnfödd och uppvuxen i närheten. De är så duktiga! När jag var ung var det helt omöjligt att ens fantisera om.

TEXT OCH FOTO PIA SJÖGREN

Och där står han och ser inte ens gammal ut. Hustrun Astrid Enoksson intervjuas på nordsamiska av Sameradions Karen Eira. Får hon chansen så pratar hon nord, Astrid.

Lägdan är välklippt, men mycket ojämn. Alla vinglar redan från starten på kvällen.

I år var Björkvattsfestivalen två dagar. ”Annars är det väl ingen festival” ska någon ha sagt. Och som planerat ända från början så är den en biennal, alltså vartannat år.

30 eller fler har jobbat ideellt. 15 av dem hela tiden. Det är Erik Östergrens uppskattning, medlem i Vapsten siijte, som är arrangör, med stöd från Sametinget, Västerbottens-kuriren, Coop Tärnaby, Västerbottens läns landsting, Visit Hemavan Tärnaby, Vadtejen saemiej sïjte och Landsförbundet svenska samer.

De i Björkvattsdalen som är för en gruvetablering i andra änden av sjön sägs undvika att vara här. Några av de som är här irriteras över skarp argumentation mot gruva från artister på scenen. ”Vet de som sponsrat festivalen vad som sägs här?”.

– Nog gitt man väl få ha meningsskiljaktigheter, kommenterar Erik Östergren.

VISST SPELAR DET roll att Vapsten sijte har så mycket att kämpa för tillsammans annars också, konstaterar Lars-Jonas Johansson, festivalgeneral:

– Vi behöver göra något tillsammans, något som är för andra. Alla, alla är välkomna. Vi vill visa att vi inte är några surmulna typer.

Sametingets talman Stefan Mikaelsson invigde och tillresta artister under fredagen och lördagen är många. En del ser ändå mest fram emot hemmabandet Noicemakers. För Sune Enoksson är det Sara Andersson Ajnnak som fascinerar mest. Hon är ju också från Björkvattsdalen, och Sunes gamla slöjdelev.

– Fan, vad duktig du är, rytmen, jojken och sången. Du får de gamla i gravarna att sätta sig upp och lyssna, säger Sune till Sara.

– Tack, vad glad jag blir! Det här med musiken som yrke är väl som ditt, slöjden. När man börjat öppna upp sig kan man inte sluta. Men man får lära sig att vara fattig, skrattar Sara.

Här, just här på den lägdan där vi står tappade laget två älgar vid jakt för många år sen, minns Sune. Och just i år börjar den inte växa igen i alla fall. Många tider, känslor och människor som möts.

Bildtexter:

Festival1: Om två år kör de igen, Björkvattsfestivalen i Tärnaby. 2014 års festival hade kanske känts ännu mer festlig med dubbelt så många gäster, men arrangörerna är trots allt nöjda och räknar med att gå runt ekonomiskt. 250-300 personer betalade inträde. Därutöver diggade många barn, unga, funktionärer och artister.

Festival2: ”Det här är Sápmis enda sydsamiska festival och Sveriges enda samiska festival”, slår han stolt fast, festivalgeneral Lars-Jonas Johansson. Själv uppträdde han solo, med Noicemakers och här med Jon-Henrik Andersson och Tanja Nordfjell.

Festival3: Artisterna Lars-Ánte Kuhmunen och Per-Olof Nutti: ”Det är fint, familjärt och hemtrevligt här. Rätt ställe att ha en festival på. Fjällen är lättat att ta till sig. Men en del lyssnar aldrig på musiken från scenen, har de suttit ett tag i öltältet kommer de aldrig ut.”

Festival4: Barn som var med i Mánáj vuöllie-kören vid invigningen av Kulturhuvudstadsåret sjunger om lövmasken, tillsammans med Sara Ajnnak.

Festival5: Mia Lorentzon, Marianne och Frida Johansson.

Festival6: ”Vad heter de där slöjdarna från Kaitum?” Kerstin Utsi och Margrete Andersson passar på att fråga Astrid Enoksson.

Festival7: Sara-Helén Persson med vänner diggar lite mer än genomsnittet.

Festival8: Så mötas de igen, Sara Ajnnak, artist och Sune Enoksson, slöjdare i Tärnaby. Till bådas, och till och med de dödas, glädje?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *