Byfinnar och lappjävlar sida vid sida

Monday, 05 December 2011 23:15

Giron Sámi Teáhter träffar rätt – igen. I höstens föreställning, kabarén Byfinnar, lappjävlar och annat pack, får vi med humorn som ledstjärna följa livet i en verklighet som många skrattande känner igen, men som också kan vara enkelriktad och onödigt konfliktfylld.

Det är direktsändning i TV-programmet Titta in i verkligheten. Kartan visar vilken geografiskt verklighet det handlar om, för på den utgör orterna Krokvik, Kangos och Tårrajaur referenspunkter. Det är rätt glesbefolkat där, där byfinnarna och lappjävlarna, och annat pack, bor. Som i Övre Lappgropens polisdistrikt, där den ende invånaren (Erling Fredriksson) är både polis och bov. Att gripa sig själv kan te sig enkelt, men handlar det om 40 liter brännvin som beslagtas i en razzia (hemma hos sig själv) kan det ändå gå hett till.

Med kabarén Byfinnar, Lappjävlar och annat pack har Giron Sámi Teáhter lyckats få fram ännu en publikmagnet efter succén med What’s up Sápmi? Det är en musikaliskt mycket kapabel kvintett som står på scenen och många är de musikgenrer som förtjänstfullt passerar under föreställningen. I Giron Sámi Teáhters tappning blir Petters Mikrofonkåt till Renskötarkåt. Där finns jojk och dragspel, skönsång och country och när Maxida Märak sjunger Steve Earles The Mountain är det svårt att en kväll i Jokkmokk inte tänka på kommande gruvetableringars kontrast mot känslan inför de berg som är ens hem.

Det är buskis och mycket igenkänningskomik i föreställningen. Men det är gjort med finess, aldrig plumpt och med ett gruvhålsstort mått av självrannsakan. Maxida Märak gestaltar med slående skärpa och charm en berättarteknik hämtad från kaffeelden eller pimpelhålet på ett föredömligt sätt, med ett ordrikt flöde av anekdoter om sin egen (elller alltså Nisses) förträfflighet. Per-Josef Idivuomas reporter Nils-Ola Skampi är lokaljournalistiskt hurtig och när samme Idivuoma går loss i en musikalisk betraktelse över de släktförhållanden som kan råda i en glest befolkad bygd är det helt enkelt lysande.

Liksom i What’s up Sápmi? är det ett förhållandevis ungt gäng som levererar det ena fyndiga inslaget efter det andra. Det rappt energiska och intellektuellt slagfärdiga förmedlar en skön känsla av att Giron Sámi Teáhter står väl rustad för framtiden.

En bit in i föreställningen börjar jag sakna det allvar som inte alldeles sällan finns i relationen mellan ett erkänt urfolk och en annan nationell minoritet och ”annat pack” som ska rymmas på samma marker. Men i samma andetag hör jag Anna Åsdell säga ungefär: ”Här har man lyckats hålla sams i stugorna.” Sedan blir temat lite djupare, aldrig tungt, alltid med en glimt i ögat. Och ofta med en hint om att vi kanske kan fundera över vad det är vi är rädda för, egentligen, och vem eller vad som är det verkliga hotet.

En scen med surrande myggor framstår först som en galen absurditet, men växer till att med humorn som grepp diskutera vem som är bäst. Dels myggor emellan, för bland flera hundra myggarter står ändå blodsugarna lite högre i hierarkin. Men också vems blod man helst suger av. Riktiga samer har bäst blod – de ger typ 10 000 ägg. Tornedalingar är okej – 5 000 ägg. De där nysamerna som irrar omkring inne rengärderna, nja, lite utspätt där. Resten ska vi inte tala om.

– Det är väl klart att man hellre suger av Lars Wilhelm Svonni, än Kent Ögren, konstaterar den av lockande ångor berusade mygghonan.

På ett liknande tema är sketchen är där spermien Erling Fredriksson vill befrukta ägget Anna Åsdell. Den senare är tveksam: Vad ska det blir för barn av en såndan blandning? Men barnen, utropar den ivrige simmaren frimodigt, barnen får göra som de vill!

Temat vem som kom först är förstås oundvikligt. Ja, vem kom först? Där om träta de båda minoriteterna. Tills en mäktig och myndig figur som med hela sin hållning avfärdar alla former av dialog träder in på scenen, och säger att hon har papper på att hon var först. ”Vem har skrivit det?” ”Det har jag gjort själv!” ”Och vad heter du?” Hon lämnar över pappret till den som frågar och denne läser: ”Sverige!”

Text: ÅSA LINDSTRAND Foto: HANS-OLOF UTSI

Bildtexter:

Erling Fredriksson, Per-Josef Idivuoma, Maxida Märak, Anna Åsdell och Nina Nordvall Vahlberg är en stabil kvintett i Giron Sámi Teáhters Byfinnar, lappjävlar och annat pack.

Maxida Märak och Nina Nordvall Vahlberg surrar på myggors vis om vems blod de helst suger av.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.