Det här är en längre version av den text som finns i den tryckta tidningen.

 

Den 5 juni 2017 lämnade Vapstens lappby in en stämningsansökan mot Vapstens sameby. Stämningen avser bättre rätt till renbetet inom det område som länsstyrelsen har fastställt utgör Vapstens samebys renskötselområde, och åtföljande rätt att bedriva rennäring där.

De som stämmer Vapstens sameby är dels 21 enskilda individer och dels den nybildade föreningen Vapstens lappby, som organiserar de 21 enskilda personerna. Den ideella föreningen Vapstens lappbys stadgar antogs vid ett årsmöte den 12 maj i år. I styrelsen sitter Torkel Stångberg, Tony Olofsson, Erik Östergren, Sara Holmqvist Åsdell och Tord Olofsson.

 

I stämningsansökan står det att samtliga 21 personer kan härleda urminnes hävd eller sedvana till renskötseln sedan tidigt 1800-tal inom det aktuella området och att Vapstens lappby uppfyller kraven för bildande av samebyar. Fjällområdet för Vapsten och Tärnafjällen är ett av de senast koloniserade områdena i Sverige. Kolonisationen kom dit först 1824 då traktens första bebyggelse uppfördes i Rönnbäck, Björkvattsdalen.
Enligt författaren Lennart Lundmark är Vapsten och dess lappskatteland de enda lappskatteland som kvarstår under enskild dispositionrätt. De blev aldrig uteslutna enligt kungliga lantmäteristyrelsens beslut den 12 mars, år 1951. Däremot blev alla andra Lappskatteland uteslutna ur jordeboksregistret.

Målet med Vapstens lappbys stämning är att få föreningen att ta över renskötselrätten i området och att föreningen då kan ombildas till en sameby, det vill säga den sameby som istället för nuvarande Vapstens sameby får bedriva renskötsel där.
De samer som numera bedriver renskötsel inom Vapsten kallas i stämningsansökan för Nordsamer, Nord-gruppen eller invandrande samer, medan samerna som organiseras inom lappbyn kallas för ursprungssamer.

Lappbyns stämningsansökan är upplagd i 44 punkter. Mot slutet gås fallet igenom i relation till bland annat internationell rättspraxis. Bland annat menar Vapstens lappby att registreringen av Vapstens sameby står i konflikt med egendomsskyddet i Europakonventionen.

 

Av stämningsansökan framgår att förfäderna till de nordsamer som idag bedriver renskötsel i Vapsten kom till området från Karesuando i början på 1930-talet då de fått tillstånd av kunglig majestäts befallningshavare att ha sina renar på flyttningsbete under ett år, fram till februari 1932. Enligt Vapstens lappby och deras ombud har Vapstens sameby aldrig fått något tillstånd att permanent bedriva renskötsel i området. Vapstens lappbys uppfattning är alltså att de samer som idag är medlemmar i Vapstens sameby bedriver sin renskötsel olagligt.

Det är framför allt de här två huvudfrågorna stämningen rör sig om: När ursprungssamerna i Vapsten upparbetat sin rätt till renskötsel och huruvida de inflyttade nordsamerna har erhållit en sådan rätt eller inte. Det handlar alltså om vem som har den egentliga, tyngsta rätten, till renskötseln i Vapsten. Att området är renskötselområde ifrågasätts inte.

Sydsamerna, eller ursprungssamerna, hänvisar till att markerna fram till 1920 var Lappskatteland i privat ägo tillhörande de nu iblandades förfäder. De framhåller också att deras släkter har bedrivit renskötsel kontinuerligt och gör så än idag, även om den absolut största delen av renhjorden inom Vapsten idag tillhör nordsamerna i samebyn. Av de mellan 6500 och 8000 renar som beräknas finnas i Vapsten äger ursprungssamerna ca 200 renar.

 

1971 års rennäringslag kom att bli avgörande för situationen i Vapsten. När lappbyarna i samband med den nya rennäringslagen skulle göras om till samebyar, ansökte både ursprungssamerna och nordsamerna om registrering hos länsstyrelsen. I december 1974 lämnade sydsamerna in sin ansökan. Då hade nordsamerna redan lämnat in sin ansökan, men den var inte komplett. En fullständig ansökan från nordsamerna lämnades in den 18 mars 1975.
Två månader senare, den 13 maj 1975, avslog länsstyrelsen ursprungssamernas ansökan med motiveringen att de inte var medlemmar i samebyn enligt rennäringslagens paragraf 11.
Samma dag bifölls å andra sidan nordsamernas ansökan. Ursprungssamerna överklagade men kammarrätten gjorde ingen ändring och Regeringsrätten tog inte upp saken.

Enligt Vapstens lappby hade en enskild tjänsteman, Göran Lundvall vid lantbruksnämnden, ett avgörande inflytande på hur saken hanterades under 1970-talets första hälft. Lundvall uppgav nämligen i sina yttranden till länsstyrelsen först att ursprungssamerna visserligen hade renskötselrätt, men att de inte bedrev renskötseln då den nya rennäringslagen trädde i kraft. Senare hävdade han att de inte bedrev renskötsel inom Vapsten, men att de hade önskemål om att starta egen renskötsel inom samebyn.

 

Föregångaren till Vapstens lappby var Vapstens lappby renskötselförening. De var den som lämnade in ansökan om registrering 1974. I styrelsen satt Jonas Barruk, Tage Östergren och Stig-Harry Johansson.
Förutom stadgar från både den gamla och den nybildade föreningen finns i stämningsansökan ett utdrag ur Lennart Lundmark och Lars Rumars bok Mark och rätt i Sameland bland bilagorna. Där finns också släktutredningar på de personer som lämnat in stämningsansökan, liksom historiska dokument, som jordeböcker. Tillståndet för flyttningsbete under året 1931 till 1932 är också inlämnat. Av det framgår att de nordsamiska renskötarna var hänvisade till Frostviken med sina 550 renar, men att renskötarna motsatt sig att flytta till den jämtländska lappbyn. Det var därför det tillfälliga tillståndet till ett ettårigt flyttningsbete utfärdades.

 

Vapstens samebys inställning till stämningsansökan är i första hand att talan ska avvisas och i andra hand att samebyn bestrider lappbyns yrkanden.
Och när man läser samebyns svar på stämningen framkommer en delvis annan historieskrivning.
Det var genom ett beslut den 26 december 1926 som bröderna Nils Johan Johansson och Olof Tomas Johansson Omma skulle tvångsförflyttas från Könkämä. Detta som en följd av 1919 års renbeteskonvention mellan Norge och Sverige som innebar att antalet renar som fick beta på den norska sidan av gränsen i Troms fylke reducerades väsentligt.
Tanken var att bröderna skulle flytta till Frostvikens mellersta lappby i Jämtland. Under vårvintern 1931 ville dock inte bröderna fortsätta söderut, eftersom flytten varit påfrestande för renhjorden och de inte hade fått ersättning för flytten av myndigheterna. Istället lämnade de ett yrkande om att få stanna i en av myndigheterna anvisad sameby i Västerbottens län. De fick då tillstånd till flyttningsbete inom Vapsten under ett år räknat från den 1februari 1931.

Det är framför allt härifrån som berättelsen tar sig olika vägar. För enligt samebyn var det sedan myndigheternas avsikt att bröderna skulle stanna inom Vapsten. Samebyn hänvisar till ett brev som lappfogden Hans Cederberg skickade till lappmannen Olof Olofsson Blind år 1933. I brevet står det att den plats som uppstår i Vapsten i och med att Tomas Lambert Klemetsson flyttar till Vilhelmina norra sameby, ska ges till bröderna Omma. Och år 1936 förelades bröderna, som då uppehöll sig i Umbyn, att vid vite flytta till Vapsten, som de ansågs tillhöra. Bröderna flyttade till Vapsten och där har de och deras efterkommande bedrivit renskötsel sedan dess.
Enligt samebyns svar bedrev ett fåtal av de i Vapsten ursprungliga samerna renskötsel under 1930- och 40-talen och sedan dess ska de ha lämnat renskötseln för andra sysslor eller flyttat från tärnaområdet. Så här formulerar samebyns ombud vad som hände 1975: ”Ättlingar till dessa samer har sedan många år tillbaka på ett eller annat sätt velat komma i åtnjutande av samma rättigheter som medlemmarna i Vapsten sameby. Bl.a. har några av de nuvarande medlemmarna i Vapstens lappby och/eller de nuvarande medlemmarnas föräldrar ansökt om registrering av Vapsten sameby hos Länsstyrelsen i Västerbottens län trots att de vid tidpunkten för ansökan varken bedrev någon renskötsel eller var medlemmar i någon sameby.”

Vidare bestrider samebyn att medlemmarna i lappbyn har trängts ut av Vapstens sameby.
Vapstens sameby menar att deras förfäder bedrev sin renskötsel lovligen efter den 2 februari 1932, eftersom myndigheternas avsikt enligt brevet som nämnts ovan, var att de skulle stanna kvar i Vapsten.

Sedan 1993 är det inte länsstyrelserna, utan Sametinget, som har hand om registrering av samebyar.

Åsa Lindstrand

Åsa Lindstrand

Chefredaktör