ANNA-SARA – Den samiska arvssynden

Saturday, 26 August 2006 12:37

Det har talats mycket om jämställdhet i det samiska samhället på sista tiden. Många verkar tycka att det samiska samhället redan är jämställt och att hela debatten därför är överflödig. Men att samerna skulle vara jämställda är en stor lögn. Samerna har aldrig varit jämställda. Men liksom många andra lögner har även denna gott om beskyddare, inte minst bland kvinnorna själva.

Jämställdhet handlar inte bara om vem som gör vad i köket, även om de tydliga könsrollerna drar sitt strå till stacken, till exempel genom att försvåra för kvinnan att ha tid att engagera sig politiskt. För vem har tid att både arbeta heltid, vara en duktig samisk husmor och samtidigt arbeta politiskt? Jämställdhet handlar om förtroendet och respekten för människan. Det handlar om hur du som förälder ser på och behandlar dina döttrar och söner. Hur du från födsloögonblicket väljer att forma ditt barn.

Redan sen jag var liten flicka har jag vetat att min släkt inte velat att jag ska bli renskötare. Medan min bror fått uppmuntran har jag blivit ständigt motarbetad. När jag körde skoter ansågs det som slöseri med bensinen och onödigt slitage på skotern. Min brors skoterfärder sågs däremot som en investering i både kompetens och erfarenhet. Medan min bror alltid sågs som en resurs i renskötselarbetet var jag ett onödigt påhäng som hellre förpassades till markservicen i värmestugan. Många är det nätter jag gråtit mig till söms. Hur mycket ”samekvinna” är jag som varken kan sy eller tycker om att laga mat? I hemlighet drömde jag om ett liv i renskötseln, men vem trodde på en flicka och skulle jag lyckas slå mig fram i en så mansdominerad värld utan ens min familjs stöd?

Min värld, mitt liv med toppbetyg i alla ämnen och en dubbelexamen från universitetet var alltid främmande och aldrig lika mycket värt. Jag kämpade för att prestera det bästa jag kunde i allt jag tog mig för. Men hur jag än ansträngde mig fick jag alltid höra hur tacksam jag skulle vara mot min bror som tog hand om familjens renar. Min älskade bror fick märka över min fars renar, han fick bo hemma gratis även som vuxen och byggde upp sitt företag utan lån eller egna investeringar. När våra föräldrar blev gamla var det han som fick skotrarna, som fick bilen, motorcykeln och renvaktarstugorna. De förde vidare den samiska arvssynden.

När jag gifte mig försvagades min ställning i byn ytterligare. Det var aldrig tal om att min man skulle få bli medlem, en svensk jurist som knappt än idag kan märka en kalv! Och trots att jag sökt för mina barns räkning i många år beviljades de inte medlemskap i samebyn. Det gjorde ont, mest för att jag visste att de som nekade dem inte var några främlingar utan mina egna släktingar och vänner.

Annat blev det för min bror som gifte sig med en kvinna från södra Sverige. Hon är fantastisk och blev en av mina bästa vänner, trots det värkte det i hjärtat när jag insåg hur hon som maka till en renskötare fick större rätt än jag på mina förfäders marker.

Så en dag bestämde jag mig. Vem tog sig rätten att ta ifrån mig mina drömmar? Vem hade tagit sig rätten att göra mitt livsval? Jag kämpade hårt och tack vare ett arv från en avlägsen, barnlös släkting lyckades jag köpa renar och starta ett renskötselföretag. Det tog månader innan bror min godtog mig som arbetskamrat. Det tog år innan byn lät mig bli husbonde i byn, som första kvinna. Och än har jag inte helt lyckats lära mig hantera att andra, manliga renskötare kan se rakt igenom mig som om jag inte fanns, utan att ta notis om mina ord. Jag tvivlade många gånger i ensamma stunder, tvivlade på att jag någonsin skulle stå där jag är idag. Tvivlade på att jag någonsin skulle uppfyllas av den fantastiska känslan av att veta att jag visst kan köra skoter, laga den när den går sönder, visst kan samla, dra och märka själv, ta E-körkort och slakta till försäljning. Aldrig hade jag trott att jag som en av få kvinnliga renskötare skulle se mina kalvar födas och min renhjord växa.

Se dig omkring, vem lyssnar du på, vem litar du på, uppmuntrar och vem ger du din kunskap?

Den samiska kulturen är på många sätt rik, men alla traditioner är inte av godo. Funderar du någonsin varför så många kvinnor lämnar sin hembygd och aldrig kommer igen. Hur välkommen är hon, din dotter, din syster eller ditt syskonbarn?

Jag har sett många unga kvinnor flytta sin kos, till annat arbete, med svenska män till främmande städer. Jag har sett många ensamma män, manliga renskötare, ungkarlar, olyckliga för hur lätt är det att hitta en livskamrat som vill kan leva med en renskötare i bushen?

Men hur väl bereder du dem plats?

Sluta säga att en kvinna inte duger. Jag är renskötare och jag är kvinna. Men det samiska samhället är inte jämställt, har aldrig varit för jag tillhör en utrotningshotat art.
ANNA-SARA

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *