Áillohaš och kampen för frihet

Thursday, 22 January 2015 21:21
TEATER Ett brett leende på läpparna och en mild stämma som först tycks tala mest om fåglar och jojk. Men den som lyssnar hör att det är fåglarna, forsarna och fjällen som genom Nils-Aslak Valkeapää förmedlar berättelsen om det samiska livet, som det borde få vara, och med sorgen, eller vreden, över den kolonialmakt som söndrat och sargat det.

När Beaivváš Sámi Našonálateáhter i samarbete med Finlands nationalteater och Ruska ensemble i föreställningen Áillohaš – solens son tecknar ett porträtt över den konstnär som betytt mer än de flesta för det samiska folket, är det förstås en utmaning. De gör det mot en dekor där stora block kan vara den nordliga världens karga landskap av snö och is, eller en betongvägg att stånga sig blodig mot för den som vill bryta mönster. Helt vitklädda är de fyra skådespelarna och så blir orden och jojken desto mer framträdande. I huvudrollen ser vi Jarkko Lahti som den ofta brett leende Áillohaš. Själv hade jag aldrig förmånen att se honom live, men jag har förstått att han charmade sin publik vart helst han framträdde. Men bakom leendet och offentligheten tycks ett liv av kamp ha utspelat sig för den passionerade särlingen.

En av de första striderna var den om valet att inte bli renskötare, eftersom han tidigt insåg att han inte kunde döda renar, eller för den delen andra djur. Hans vägran att ta livet av vajan utgör en av flera uppslitande scener från Nils Aslaks Valkeapääs ungdomstid i en familj som tycks ha varit strängt religiös och mycket konservativ. Sedan är det kampen för konstnärskapet, kampen för det samiska folket och den samiska kulturen och den inre kampen för att finna de konstnärliga processerna. Kampen för att bli erkänd i de finare salongerna, men med det också ett dåligt samvete inför de närmaste som stretade på i det samiska livet i norr med Áillohaš reste vida omkring i världen. Jag landar i att det mesta handlar om en kamp för frihet. Frihet att få vara den individ den man vill, konstnärlig frihet och frihet för sitt folk. Men där finns också bilolyckan i mitten av 1990-talet och där finns en kvinna som blir gravid.

Genom Beaivváš föreställning får veta så mycket mer om Nils-Aslak Valkeapää än genom alla de biografier, dödsrunor och wikipediaartiklar som finns att tillgå. Det jag möjligen saknar är något om hans nära relationer sedan han blivit en offentlighetens man. De måste väl ha funnits där, både kärleksrelationer och vänskapsrelationer av betydelse?

Föreställningen spelas på nordsamiska och finska, men distinkt men diskret textas den till svenska ovanför scenen. Det funkar utmärkt, även om jag förstås beklagar att jag inte kan ta del av det som sker på originalspråken.

Under två timmar får vi följa en pojke från finska sidan av Sápmi med blåhaken som bästis, via trauman där den manliga normen lämnades bakom, till en människa som när han dog 2001, endast 58 år gammal, fick en statsmannamässig begravning betald av den norska staten. Jag lämnar Folkets Hus i Jokkmokk men Áillohaš stannar kvar i mitt huvud.

Åsa Lindstrand

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.